marresmams.blogg.se

Men vad f-n.....

Kategori: Gnällinlägg

....är det som händer i min familj???
Man kan ju tro att jag hittar på allt men tyvärr är det inte så.

Jag var på så bra humör i går, 
jobbet gick bra, solen sken, jag gladde mej åt vår lilla semestertripp nästa vecka
 och allt kändes fint.
Som omväxling har jag sovit hela natten utan uppehåll och vaknade så där skönt utvilad.

Vid frukosten scrollade jag lite tankspridd på fb, 
såg en status om sjukvården....
Och förstod genast att nåt hade hänt, 
Ett telefonsamtal och
 starten på denna dag fylldes av oro och tårar....
Min bror är på bättringsvägen, 
men hans fru, min svägerska fick en propp i lungorna....nu ligger dom båda på Gävle lasarett....som inte har särskilt bra rykte.

Alltså hur är det möjligt?
Vad är det som händer? 

Ingen rolig läsning men jag måste skriva av mej...sorry.

Ha det bäst, 
Marianne 

Känner mej som....

Kategori: Allmänt

...en mosad potatis
tidigt pass idag...ja tidigt och tidigt, det beror vem man frågar ;)
Kunde inte somna igår och sen vaknade jag ett antal gånger under natten...
 som vanligt när klockan ringde var jag mer död än levande.
 
 
Det är ungerfär ett år sen jag fick besked om att min svägerska fått bukhinnecancer,
under hösten fick jag besked att min syster fått tarmcancer.
Två familjemedlemmar försvann med 6 veckors mellanrum i vintras,
kanske var det meningen att jag skulle återhämtat mej?
eller är det meningen att jag ska vänja mej?
I går fick jag besked att min bror har tarmcancer.....jag vill bara skrika..
Hur j-a mycket ska man behöva stå ut med?
Ibland brukar jag tänka att jag ska prövas inför nästa liv...
att detta livet är en "tillvänjning" inför vad som ska hända i nästa liv.
Eller att jag ska gå igenom detta för att få ett nytt liv, att det liksom är ett inträdesprov
Ibland brukar jag tänka att nästa liv ska bli ett enkelt liv utan en enda motgång, bara lycka.
Nä, nog om detta nu.
 
Vi tog med hästarna till paddocken,
ställde ut två kavaletti på ena långsidan och ett litet kryss på den andra,
Maria och Johanna ordnade med skutten medan Julia och jag förberedde hästarna.
Ava tände till direkt och tyckte det var ganska långtråkigt att jag skulle stanna och visa Julia ibland,
slog med hoven och visade en otålighet som det var väldigt länge sen hon gjorde.
 
Jag bad om ett litet räcke några språng efter krysset, 
sen galopperade jag runt runt runt över de fyra små hindren...det var längesen det var så roligt att rida :)
 
Det tog en stund innan Julia kommit på hur hon skulle få fart på Magnus,
men sen tände han också till och busade lite med henne..hihi
jag satt upp och provade honom över ett par på slutet,
alltså.....
jag måste säga att hon red honom bättre än jag.
 
 
 
På eftrmiddagen körde jag Johanna och Julia till tåget,
jag skulle hämta Janne på bilfirman där han hans bil skulle lämnas på service,
men när vi var på väg ringde han och sa att han fått lånebil, trots allt,
det kunde dom väl sagt lite tidigare?
jaja...jag fick min tavla inlämnad på ramaffären
och sen var vi och åt på ett fint ställe innan vi åkte hem i varsin bil.
 
 
Under dagen fick vi nya små Osdalsbor
 
 
Två stycken små dunbollar,och inatt har det kommit en till....
vi får se vad som händer under dagen...kanske kommer det ett par till
 
Ha det bäst,
Marianne
 
 
 

Tillbaka i vardagen

Kategori: Dagbok

Jaha...så var det klart,
jag hoppas det dröjer LÄNGE innan jag ska behöva ta ett avsked igen. 
 
Helgen har varit fantastisk...verkligen precis så bra som den någonsin kunnat bli.
Min syster P och hennes man kom till stugan på torsdagen så dom hade "öppnat" den.
 
 
Efter jag installerat mej tjatade jag med syrran till stranden för ett dopp...
och för att känna sanden mellan tårna...hihi
 
 
 
När vi kom hem hade min systerdotter, Marina och systerson Gustav kommit,
alltså dom som mist sin mamma, I
 
Senare tog vi en promenad till I´s sambo som tillbringar hela somrarna i sin husvagn,
alla ville vara med på bild....eller inte
 
 
 
 
Inte ens lilla Trazzel...haha
 
 
 
 
Lördagen gick Marina och jag efter vattenbrynet till det ställe vi brukar bada,
vi tokade oss en del och hade kul tillsammans
 
 
 
 
sen var det hem och duscha innan vi cyklade till marknaden i hamnen....
 
 
Jag var tvungen att kontra lite till Martin,
han hade nämligen hyrt en Mustang i USA och skickat bilder till mej på alla möjliga poser...
Ja...vi är jättebarnsliga i min familj.....hihi
 
 
 
På eftermiddagen kom Greta, (I´s andra dotter) med sin sambo Björn,
sen var det dags för det vi alla var där för,
 
 
 
 
Det kunde verkligen inte bli bättre,
solen som glittrade i vågorna och musiken jag valt....
en stund av stillhet och eftertanke.
Samtidigt som urnan sjönk, kom det en mås seglande över blommorna,
den tog ett varv över oss och sen försvann den.
Det kändes som en sista hälsning från min syster...
"nu är jag fri"
 
Vi avslutade med en middag på hotellet,
innan Greta och Björn åkte hem till Växjö.
 
Tidigt i går morse åkte Marina och Gustav med bussen hem till Valbo,
Syrran och jag åkte ner till stranden för mitt sista dopp innan jag satte mej i bilen för hemresan.
Hade tyvärr jobb på schemat, annars hade jag åkt hem idag.
Söndag innerbär ju en massa trafik och huvagnar,
men det gick bra, även om det var väldigt segt emellanåt.
 
 
Ja...så var min helg,
i morse vakande jag upp och kände mej avslagen,
har liksom ingen energi till något...vill mest gråta.
 
 
 
Leo har varit väldigt påverkad av värmen, så jag vågar inte gå på prommis med honom,
Janne hade spolat av benen och tassarna på honom med slangen en bra stund innan han piggnat till.
usch...tur att jag inte var hemma och såg Leo så passiv och ointresserad av allt, som Janne sa att han varit,
jag hade blivit jätterädd....
 efter bara ca 10-15 minuters svampletande i skogen hade han varit helt "borta"...
fasen alltså vad fort det kan gå.
 
I dag är det lite blåsigt och regn till och från....men bäst att ta det försiktigt med honom ändå.
 
 
Ha det bäst,
Marianne
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det tar liksom aldrig slut

Kategori: Familjen

Natten kunde varit bättre...vaknade dessutom med en grym huvudvärk....
kanske abstinens eftersom jag inte tog värktabletter när jag la mej ;)
 
 
Jag gick min vanliga runda för att släppa ut fåglar och se till kycklingarna,
hittade en kyckling som var döende,
de andra satt och tryckte i ett hörn, precis som om dom var rädda för den.
 
Så dagen började med att jag slog ihjäl en kyckling och begravde den.
Det är svårt, men aldrig att jag skulle kunna lämna den att plågas till döds,
man får liksom välja mellan pest eller kolera :(
sen flaxar ju höns en stund efter så det är verkligen obehagligt när man står där och undrar om man slagit tillräcklingt hårt, om den verkligen är död eller om den lider av att man skadat den:(
Och varje gång tänker jag att vi inte ska ha höns.
När jag tittade till de andra var dom väldigt slöa så jag befarar att alla är sjuka.
 
En sån här morgon gör ju att jag tappar farten på något sätt,
 Vad var det nu jag tänkt göra idag?
 
 
 
I går gjorde jag klart med högtrycken ialla fall.
Så här ser det ut när man kommer in hos oss,
Avas box direkt till höger, den till vänster är tom,
Magnus box i högra hörnet och Atigas mittemot den,
bakom grinden ni ser utanför bakdörren, finns gödselstacken
 
 
 
dörren till foderkammaren, där går vi igenom för att komma till sadelkammaren ,
jag står i skötspiltan och tar detta foto.
 
 
 
Nu har jag (nästan) bestämt att måla en del av stallet, 
så jag behöver skrapa bort den gamla flagnande färgen.
 
 
Sandra tog ut Atigas en sväng,
han hade varit pigglin.
Maria kom när Sandra kom tillbaka, ingen samordning alls...
Jag mockade hage och hade det vanliga sällskapet <3
 
 
Norriz är den mest sällskapliga katt jag träffat,
han är så gott som alltid inom synhåll.
 
 
 
Jag städade inne och bytte gardiner i TV-rummet,
det var på tiden...det är flera år sen sist....
som jag bytte gardiner alltså, städar gör jag ju jämt ;) 
 
 
Sen kom samtalet.....
båda mina bröder har åkt ambulas till akuten,
av olika anledningar och inte tillsammans, inte ens samma dag.
Det kan tyckas ointresserat och känslokallt,
men jag har helt enkelt inte orkat ringa tillbaka efter jag fick mess om att allt var lugnt.
Så jag vet inte om båda är inlagda....ska ringa sen.
 
Morgonen gav en hint om hur dagen ska bli,
jag måste sortera mina tankar så det blir någon slags struktur på den....
 
....försöka komma ihåg att ringa om de där gardinerna till sovrummet
och jag borde fylla på förrådet av höns/ank-mat....
 
....det enda jag egentligen vill göra är att rida en sväng,
kanske är Avas semester slut nu?
Eller en liten promenadritt uppskattar hon kanske trots semester?
 
Ha det bäst,
Marianne
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Så blev det Måndag igen

Kategori: Familjen

Lektion för Lotta i går, den blev en av de bättre.....inte bara för att Ava skötte sej fint,
min egen insats var inte så dum heller faktiskt...humöret var på topp och allt stämde liksom.
Det kanske var ett bra drag att rida lektioner med en dags mellanrum?
Lotta rider ju också för I-M och hon red efter mej i fredags, så hon hörde vad I-M sa till mej då,
 vi fortsatte där.....nu ska jag inte skryta mer om det.
Men jag gled som på moln på hemvägen...haha.
 
Jag hade tänkt ta Atigas direkt, men en av våra veterinärer, som skulle köpa kaninburen ringde och jag sköt upp Atigas tur.
Det var väldans bra det....att jag inte helt överlät det med buren åt Janne,
han är inte lika "på" som jag.
Nu fixade jag köpare på ällingarna (ankbebisar) när de kommer,
dessutom hjälpte han mej att ta av ringen från den av hönorna som är mest utsatt för kvalstren,
det var verkligen en lättnad....den satt så inbäddad i det tjocka benet så det gjorde ont i mej.
 
Nackdelen med att skjuta upp Atigas tur var att jag inte orkade det jag tänkt,
men en liten promenad i grimman fick han i alla fall,
det viktigaste är att han rör sej..och får se annat än hagen,
hade han varit helt frisk i sina ben och igång skulle jag förstås inte nöjt mej med en promenad.
Vi gick först till sjön,
han tycker den är läskig så jag vill göra den till en naturlig del av ridturen, så som det är för de andra två.
 
 
Han var jätteduktig, satte ner nosen, frustade lite och sen drack han :)
Sen gick vi upp för den brantaste backen, det var tydligen jobbigt, för han stannade flera gånger.
Undrar om han insåg att det är mer ansträngande att stå still i en backe, än att klättra upp? Hehe
 
Maria kom på kvällen när jag "dött" i soffan,
jag bad henne ge kvällsmaten efter hon ridit,
hon vet att Ava och Atigas äter i hagen och Magnus utanför,
men hon råkade vända ryggen till en stund och Atigas fick i sej av Avas mat....
han måste få blöt mat och det får inte Ava, så det blev lite stressigt en stund.
Hon ringde efter mej och var jätteorolig då han hade låtit ansträngt och hostat upp slem,
jag tog på grimman och sprang en bit med honom, han stannade och hostade upp ännu mer slem och det rann ur näsan på honom också..stackarn.
Det kändes inget konstigt på halsen och han såg inte medtagen ut, men jag har aldrig varit med om någon häst som haft foderstrupsförstoppning så jag vet inte vad som ska göras.
att jag sprang med honom var bara en så´n sak som föll sej självklart...fråga mej inte varför.
Jag ringde veterinären, som sa att om han inte var svullen på halsen var det inte så allvarligt att hon behövde komma,
vi skulle massera halsen och jag skulle springa med honom..
.ja, det hade vi ju redan gjort, men jag sprang lite till för att försäkra mej om att det inte skulle komma upp mer.
Jag gick in till soffan igen och Maria stannade en stund till,
Atigas hade börjat beta när hon åkte så det var lugnt.
Jag kollade ut nån gång under kvällen och allt såg normalt ut så jag kunde slappna av.
 
Ava lämnar inte sin mat, men jag brukar alltid titta medan dom äter,
man vet ju aldrig när hon kommer på att hon är mätt.....det tänkte inte Maria på,
hon vet ju bara att A + A äter i hagen..
 
Dessa djur......man måtse alltid vara beredd på att det kan hända vad som helst,
nu var det som tur var inget vi inte kunde få ordning på själva, men när Maria ringde, fick jag synen om  veterinärbesök, vaknatt och oro.
Phu....
 
För er icke hästkunninga, ska jag berätta att hästar inte kan kräkas, fastnar något i halsen måste  människan hjälpa till att få upp det.
Detta hade kunnat sluta riktigt olyckligt om han fått i sej mer, men som tur var så gick det bra.
 
 
I morse tog jag med honom på en ridtur direkt, medan de andra åt sin frukost,
sen fick han äta sitt utanför stallet, när vi kom tillbaka.
 
 
Vi red ner till sjön, 
att gå ner i vattnet var inte att tänka på....
men jag är som bekant envis, vände på honom och backade ner,
lite förvånad när bakfötterna blev blöta, fick han bråttom därifrån...hihi
Det kommer att gå fint att bada alla fötterna snart :)
 
Vi fortsatte in på terrängbanan...
wow......tyckte han när han såg hindren och började ladda.
 
 
 
Att hoppa kommer inte på frågan än på läääänge,
om ens någonsin igen,
så han tyckte nog inte att jag var så himla rolig när jag sa att vi bara skulle skritta förbi dom.
När vi kom till ängen och han såg de hinder som står där, gjorde han ett nytt försök,
sneglade mot en grind, ökade traven och tog sikte på en stock....men jag gjorde honom besviken igen.
 
 
Lite tråkigt...min bror....
 
Jag har försökt att hålla det ifrån mej, men häromdagen skrev jag ett kort mail till honom,
att jag var ledsen och att jag saknade honom.
Jag hade hört att han varit nykter några dagar och fick för mej att han tagit sej i kragen.
Morgonen efter hade jag fått ett konstigt mail av honom...men det var inte från hans mailadress utan från mobilen...hans nummer@mms.tele2.se, 
det ser konstigt ut och det går inte att svara på,
jag vet inte hur han gjort, men han har inte sett det jag skickade.
Det verkar inte som han vet hur han ska öppna sin mail :(
I natt har han skickat flera meddelanden på samma sätt,
allt detta från påsken kom över mej igen...
 
Tidigare sa jag att jag skulle åka med tåget upp och köra honom till Öland i hans bil, 
Inte för att han skulle vara onykter, utan för att jag inte tror han orkar köra så långt själv.
Nu har han sagt till syrran att han ska åka till Öland om han får hjälp att köra....
antaglingen tänker han att jag ska hjälpa honom, som jag sa...
men det var ju förbehåll att han höll sej nykter...
och det gör han ju inte :(
Varför ska allt vara så j-a svårt?
Om han bara ville inse att han behöver hjälp,
att han inte ska skjuta ifrån sej de som bryr sej om honom.
 
Jag vet inte ens om jag borde skriva om öppet detta...
men detta gnager i mej och ni är bäst på att trösta <3
 
Nä nu ska jag göra i ordning Ava för ett lättare pass i paddocken.
 
 
Ha det bäst,
Marianne
 
 

Tungt och tråkigt inlägg

Kategori: Familjen

Det är få som vet är att båda mina bröder är alkoholister,
den yngre fick en stroke för ca 5 år sen och är numer nykter, den äldre har varit nykter ca 8-9 år,
i och med fruns sjukdom började han smutta och nu har alkoholen totalt tagit över.
Innan jag åkte upp sa jag bestämt ifrån att jag inte tänkte komma om han drack,
 det förstod han och sa att han inte skulle göra det medans jag var där.
Jag trodde han skulle klara det, eftersom han gjorde det förra gången jag var där.
Samma dag som jag skulle åka, var han försvunnen,
alla telefoner var avstängda, han har ett gäng,
min svägerska åkte dit, men lägenheten var tom och bilen borta.
Alla var så klart jätteoroliga...och frågade mej hela tiden...jag som satt på tåget.
 
Hur som helst så kom han tillrätta och hämtade mej på stationen.
Kylen var full med starköl och jag sa igen att jag skulle åka hem om han drack,
det gick inte in, för han smög och trodde inte jag skulle märka något.
Jag vet inte vad ni har för erfareneter, men en alkoholist tror att den lurar alla, att ingen märker något.
När han, på lördagen bad mej köra till stan för att han hade tagit en "pilsner" på morgonen, satte jag ner foten och började packa ihop mina saker.
Men jag kunde ändå inte förmå mej att lämna lägenheten den dagen, trots att han satt i bilen och drack.
Men dagen efter kom jag därifrån....
Snål som jag är hade jag köpt en icke ombokningsbar tågbiljett,
jag tillbringade en dag med svägerskan, vilket förstås var trevligt,
men jag borde inte ens rest hemifrån med tanke på mitt mående,
och detta hjälpte ju inte till att få mej att må bättre.
Jag vet att min bror inte kan rå för detta, men jag känner det som ett stort svek,
jag gjorde detta för hans skull och ingen annan, och han behandlar mej som en skit.
 
Min ungdomskamrat hjälpte mej att komma därifrån, han sa till min bror vad han tyckte,
-Bullshit, bullshit var det enda svar han fick.
En annan kompis var också där, men han stannade i lägenten nå´n timme till,
och messade mej senare.....han visste sen många år hur det ligger till,
men som sagt, min bror har varit nykter de senaste 8-9 åren.
 
Nu är han jättearg på mej, säger att jag inte ska bestämma över honom, 
han lyssnar inte på att jag bara bestämde att jag inte ville vara där.
Han sa massa elaka saker om mej till svägerskan,
 
-Hälsa Marianne att jag inte vill leva längre!
och att han skulle skriva om testamentet...
precis som om jag hellre skulle vilja ha  dessa milijoner än en frisk bror? 
Ingen mer än han själv kan hjälpa honom nu,
läkaren har sagt att han måste välja,
livet eller spriten.
 
Jag älskar min bror och är så orolig för honom, men vet att jag måste "stänga dörren"
Och det försöker jag också, men det tär på mej.....
Jag måste inse att jag förlorat min bror nu och att jag inte kan göra ett endaste dugg mer än att se på när han går rätt in i döden.
 
Detta är svårt att berätta, att blotta mej så här,
men tänkte ändå att det måste göras,
att jag inte ska hålla honom bakom ryggen och låtsas som ingenting,
Jag tror att jag hjälper både honom och mej bättre genom att erkänna för andra att han har problem.
Han tror att ingen märker något, så som alla smygsupare, 
det känns så förnedrande att han behandlar alla som om dom är idioter,
jag har försökt förklara att de som dricker som är dumma i huvudet om dom tror dom lurar oss som är nyktra.
 
 
 
 
Tåget hem....
elfel och över tre timmars väntan på perrongen i Stockolm,
alltså, det fick mej nästan att bryta ihop...på riktigt,
hela tiden ändras preliminär avgångstid, den flyttades fram ca 40 minuter i taget.
Jag kollade buss till Borås, men när det närmade sej dess avgång såg det ut som om tåget skulle komma inom ca 15 minuter....vilket det förstås inte gjorde :(
 
Slutligen kom det upp på tavlan att mitt tåg stod på perrong 18.....och skulle avgå om tre minuter,
jag sprang ner för alla trappor, upp på rätt perrong och kom på tåget,
min väska var mer än tung och jag var helt gråtfärdig.
 
Klockan var strax efter åtta på kvällen när vi äntlien rullade in på perrongen i Borås,
den ursprungliga ankomsttiden var 16.46
 
Så var min påsk...ett väntande att få komma hem igen.
Jag är medveten om att detta inlägget kan vara lite rörigt, men ni får stå ut
 
Ha det bäst,
Marianne

Hemma igen

Kategori: Dagbok

Det var inte lätt att lämna min bror i går morse,
 han är så vilsen i allt som har med hushållet att göra och jag skulle vilja pyssla om honom mer än dessa få dagar.
 
Han bor på 7:e våningen, lite annorlunda känlsa för mej.
 
Jag har rensat i köket, lagat lite mat och plockat lite i största allmänhet,
Mari-anne har ju inte orkat på väldigt länge så det fanns att göra.
 
Vi var på begravningsbyrån,
jag måste säga att det var en väldigt sympatisk kvinna som tog hand om oss.
Sandviken är inte så stort och både min bror och svägerska är välkända,
så det blev en hel del prat om minnen och annat....det kändes personligt och fint.
 
Vi var och hälsade på min andra bror också,
Han fick en stroke för 5-6 år sen och tappade språket...
men humorn har han kvar och svordomarna....
Båda mina bröder svär väldigt mycket, 
Det är väl därför det hoppar många fula ord ur min mun...jag har haft bra förebilder....haha
 
V åkte till Mackmyra, där vi bodde några år under min uppväxt,
huset är borta, men jag kände igen mej ändå,
Detta var en alle´ ca 1 km lång och bara ett enda gatlyse,
Oj vad jag var mörkrädd där...pappa fick ofta komma och möta mej när jag kom från skolan.
Jag såg en ande där en gång och sen sprang jag som en galning om jag inte hade sällskap av någon vuxen.
Till vänster går en gren av Gavleån och till höger ligger fabriken som nu har något med Whiskeyn att göra.
 
 
Herrgården var närmsta grannen, där fanns fruktträdgården vi pallade äpplen i,
inte för vi ville äta äpplen, för det hade vi ju hemma...det var spänningen. 
 
 
Vi fick besök på  måndagskvällen, en kompis till brorsan som är medial,
vi pratade om våra erfarenheter och en del upplevelser,
 tiden sprang iväg fortare än någonsin, och plötsligt var det mitt i natten...haha
jag var helt tagen, det bubblar forfarande av glädje i mej.
 
Hemresan gick väldigt smidigt,
Ca 70 mil, tre byten och drygt 5 timmar,
Att jämföra med de 17 milen, 4 byten och ca 6 timmar förra gången jag var ute och reste.
Idag var det dessutom trevligt att först byta i Gävle, där jag är uppvuxen, 
Sen i Stockholm där jag bott halva mitt vuxna liv.
 
Jag var ganska trött när jag kom hem, 
katterna kom springande från olika håll och Ava var helt galen... pussades och gosade,
drog med läpparna i jackan och ville buffla med mej...
gosiga Ava, hon visade så tydligt att hon saknat mej och var så glad när jag kom :)
 
Efter jag mockat och ätit somnade jag i soffan....försås, hehe
 
Nu ska jag försöka återgå till mina rutiner, 
och om några veckor åker jag tillbaka till Sandviken.
 
Ha det bäst,
Marianne
 
 

Mowiemaker

Kategori: Familjen

I går var det slödag för Ava, jag mockade och gjorde klart allt redan efter utsläppet...
alltså var jag klar före halv åtta, så gjorde jag ofta förr,
men den här stallsäsongen har jag mest längtat efter frukosten och lämnat det där till senare på förmiddagen.
 
Under Leos promenad pratade jag med min bror, 
jag vet inte om jag har berättat att han är musiker?
Han och Marianne, (som hans fru hette) träffades 1965 då han började spela i dansorkester som hon var trummis och sångerska i.
Sen dess har som jobbat ihop och spelat dansmusik, dom är ganska välkända uppåt Gävle-Sandviken.
Hur som helst, vi kom överens om att jag skulle lägga ut några av deras spelningar på youtube,
mina FB.vänner har kanske sett länken jag la ut i går?!
Idag har jag laddat upp mer, och ännu mer kommer det att bli...jag antar att deras "fans" blir glada.
 
Under tiden jag ordnat med detta har jag drömt tillbaka på alla gånger jag suttit på krogen och lyssnat,
väntat på att dom ska ha paus och när kvällen varit slut, åkt med dom hem.
Ett helt sjukt roligt men oförglömligt minne är när min dåvarande man fyllde 40 år,
det blev rena rama jammandet hemma...
alla gäster satt med grytor, skålar och träslevar, brorsan höll takten,
Marianne sjöng och utanför stor alla grannar och lyssande och applåderade.
 
Jag minns också den kvällen när jag kom till de stamstället dom spelade på, brorsan knuffade in mej i köket,
rakt i famnen på den som skulle bli min sambo under några år och min äldsta sons pappa.
 
Det är sånt som ploppar upp i skallen nu.
Vi har haft så otroligt mycket kul....
hon hade en speciell röst och ibland när hon sjöng på svenska hördes sandviksdialekten....:)
 
Ni får ett litet smakprov, dock inte på svenska, 
det är tillåtet att hoppa över...;)
                                                                                                                                                                     
                                
 
Jag är allätare när det gäller musik och lyssnar lika gärna på hårdrock eller klassiskt, beroende på sinnesstämningen.
 
 
Ha det bäst,
Marianne

Vilken dag....phu

Kategori: Familjen

Äntligen är det över...gårdagen var inte bara psykiskt jobbig, själva resan tog också på krafterna.
Maria har stallet denna helg så jag fick en ordentlig och välbehövlig sovmorgon idag.
 
Onsdagens ridlektion gick bra, pållarna hade nog längtat efter träningen, attan vad pigga dom var :)
Jag kan inte minnas när Ava var så framåt sist, jag borde haft handskar på mej...haha
Hon busade eller trotsade inte, utan hade bara massa energi,
men det märks direkt om vi inte tränat på ett tag, hon låtsas inte förstå vad jag menar ibland.
När vi gick hem var hon så trött så trött...huvudet hängde nere vid knäna och hon tog god tid på sej.
Skruttan <3
Magnus var också full av energi, men ni vet hur killar är, dom har svårt att göra två saker samtidigt.
Även om ahn förstår vad han ska göra så hinner han inte med ibland.....lilla gubben.
 
 
På torsdagen red vi i skogen, lät dom trampa bort ev mjölksyra och sen sträcka ut i en skön galopp.
Ett litet avbrott som fick även mej att slappna av lite, allt har varit upp-och-ner den senaste tiden.
 
Äntligen hittade jag resa Markaryd t.o.r på sj:s reseplanerare,
det var som en stor sten föll från mina axlar när jag insåg att jag skulle slippa köra.
Jag kollade av allt inför begravningen, provade min klänning och vad tror ni hände?
Jo dragkjedjan i ryggen gick sönder...tredje gången jag skulle använda den,
precis som om jag inte var tillräckligt uppstressad?!
 
 
Jag skulle åka och köpa rosor till kistan från ett par ungdomsvänner och en för mej,
Maria följde med och när blommorna var avklarade
 lurade hon in mej på boutiqen som ligger bredvid blomsterlandet...jag skulle inte ha något, (som vanligt)
men det är ju kul att titta på kläder...och där hängde den....min klänning,
Det visade sej att någon väl sminkad kvinna hade provat den innan och lämnat en del make up på den,
så jag fick den till reapris, trots att den inte var på rean.
 
Fredagen var det tidigt iväg.....halv åtta gick tågen från närmaste stationen,
jag vill inte påstå att det gick smidigt att åka kollektivt...
två timmars väntan vid första bytet
 
 
tur jag har storytel och en spännande bok på gång.
Vid nästa byte var det bara 30 minuters väntan där sammanstrålade jag med min äldsta syster och hennes familj som kom från Uppsala

 
 
Det var många som kom till kyrkan för att ta farväl av min syster,
men tyvärr kunde inte våra bröder närvara :(
Dom orkade inte resa så långt.
 
När det var dags för mej att åka hem igen hände något skumt...
ja, jag har ju skrivit om det på FB,
busschauffören som körde första etappen, och jag har bott på samma ställen i Gävle under under ungefär samma årtal....är det inte konstigt?
Att träffa en bekant helt apropå, från så lång tid tillbaka och så långt ifrån det ställe vi båda först bott på?
Timmen jag satt på den bussen gick väldigt snabbt...hehe
Sen var det 40 minuters väntan innan jag skulle gå på tåget,
åka en halvtimme, vänta 15 minuter, åka 50 minuter, vänta 20 och åka 40, 
slutligen klev jag av innan sista bytet.
Då hade Janne två mil att hämta mej och jag sparade 1.5 timme,
och äntligen, strax före 22 landade jag hemma
 
 
Om ni har svårt att hänga med här, förstår ni att jag var helt slut efter den hemresan...haha,'
jag vet inte hur många gånger jag tog fram lappen för att läsa tågnummer, avgångs- och ankomst-tider.
På en resa klev jag av för tidigt....men jag hade så grym tur,
tåget stod kvar när jag rundat stationshuset och insåg det, jag sprang tillbaka och tågvärden såg mej.
Det hade inte varit roligt att stå där i mörker och snöblandat regn,
att behöva ringa till Janne och be honom hämta mej 7-8 mil hemmifrån.
 
Att åka med kollektivtrafiken här nere är inte fullt lika smidigt som jag är bortskämd med,
totalt 5 timmar dit och 5 timmar hem....2x17 mil.
Men det var värt det för att slippa köra, och jag fick ju se mej om lite..haha
 
 
I dag är planen att åka in till stan och fira Jannes födelsedag,
 
ta en promenad i ett för mej, nytt friluftsområde, äta något gott och sen avsluta med bio,
men det är blöt snöyra och jag tror vi skjuter upp det till en annan helg.
Det är onödigt att ge sej ut med bilen i skitvädret.
 
Ha det bäst,
Marianne
 
 
 
 
 
 
 
 

Väntan

Kategori: Allmänt

Det blev inte alls som jag tänkt igår.....ovanligt!
 
Jag hade tänkt rida Magnus men han fick följa med i grimman,
egentligen skulle han väl behövt lite lösgörande, så jag hade lite dåligt samvete, men men...
Ava fick komma in för borst och pyssel men ville mest kela...gosgumma <3
Hon var inte varm och hon gick normalt, men jag har inte kollat på böjt spår än,
jag tänkte vänta några dagar med det.
 
Sen kom messet och allt stannade av.
Janne fick komma hem från jobbet och sen åkte vi de 17 milen Markaryd igen,
Han känner inte min syster så jag tycker han är gudomligt snäll som släpper allt och kommer direkt.
Detta var sista gången jag åkte för att träffa min syster, jag tror inte hon var medveten om att vi åkte hem,
eller vem som var där.
Det sista hon viskade fram till mej var att "jag vill inte mer" 
Jag kan inte göra mer än att sitta där och jag har tagit avsked nu, jag väntar här hemma,
Barnen och sambon håller henne sällskap.
 
Min systerdotter var där när vi kom, det hon berättade för mej gör så ont....
tänk om jag inte varit så arg på min syster hela mitt vuxna liv....
tänk om jag funnits där för henne och hennes familj...
Varför har hon varit så envis och stolt och inte låtit nå´n få veta? 
 
Jag ska inte trötta ut er mer med detta tråkiga mer, 
men jag vill ge ett råd,
ta vara på tiden ni har, bit ihop och skit i stoltheten....
 
 
 
Julafton i morgon, men här är inte mycket julstämning.....
jag ser alla klädda granar på fb, bak och pyssel, läser statusar om paketinslagning och glöggmingel.
Och längtar efter mina barn.....
Idag ska jag i alla fall hinna med att handla den lilla julmat vi ska ha och kanske en julklapp till mej själv :)
 
Vissa stunder tror jag att Ava planerat och fejkar sin hälta så jag ska slippa stressa och använda tiden åt andra saker än henne...för jag måste erkänna att det kom lägligt trots allt....
 
Julafton i morgon ja......
några timmars jobb och sen tillbringa eftermiddagen hos Jannes pappa.
 
God jul på er, 
jag hoppas ni inte stressat sönder er så ni kan njuta av julen,
att ni kan ha precis en så fin och mysig jul som ni tänkt er.
 
Marianne
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vad är det som händer?

Kategori: Tankar

Det känns som om jag blir omringad och kvävd av denna hemska sjukdom....cancer...i går fick jag besked om att ännu en i min familj är drabbad.....jag vill bara skrika rakt ut, men gråter tyst i min ensamhet istället.
Varför ska livet vara så himla orättvist?  
Vissa ska kämpa och klättra över höga berg för att sen mötas av ännu ett berg som är ännu högre och kräver ännu mer..
att behöva kämpa för allt, medan andra åker rutschkana hela livet....glider med och kan njuta av att få allt serverat.
 
Den i min familj som nu fått dagnosen, har varkligen inte seglat runt i livet på en räkmacka....hon har kämpat med sitt och nu äntligen verkade det som om hon skulle få njuta av livet och få det lugnt och skönt....men nä...
man blir så arg, men vem man ska bli arg på?!
 
"Vad är meningen med livet?"
Jag har alltid trott på ett liv efter detta, jag kan ju inte annat, med tanke på att jag mött många från andra sidan.
Jag har tänkt att det som händer i detta liv, är en förberedelse för att klara av nästa...men med tanke på hur hårt livet är för vissa av oss....hur ska nästa då bli?
Jag ska börja tänka tvärtom nu....att de som haft medgång och glassat runt ska få motgångarna och de som haft det motigt och behövt kämpa mycket ska få åka med och njuta av det goda...
 
Ha det bäst,
Marianne