Andar finns -för er som tror
Kategori: För er med öppet sinne
Det var längesedan jag berättade något om min förmåga, nu är det dags.
För er som nyss hittat hit till mej....jag känner och ser saker som andra inte gör,
det har jag gjort så länge jag kan minnas.
Om ni inte tror på ett liv efter detta, så låt bli att läsa.
Redan första gången jag kom till lägenheten Martin och Nikita bor i kände jag närvaron,
jag funderade lite på vem det kunde vara, en kvinna visste jag i allafall att det var.
Andra gången kände jag närvaron ännu starkare samt att jag hörde saker,
det var i höstas.....jag hade ju sett i somras att Nikitas farmor var med henne,
(Inlägg 2015-08-31 Nikitas farmor - för er som tror)
så tänkte väl att det var hon som befann sej här.
Nu i tisdagskväll var det ett himla liv här när jag skulle sova.....det knackade och smällde från köket,
Jag gick upp och kollade men då blev det tyst....när jag lagt mej igen började det igen.
Ja det blev inte mycket sömn för mej faktiskt......jag såg en man, i dörröppningen till hallen,
som försvann mot köket.
Jag sa till att nu fick det vara nog, nu ville jag vara ifred...men nä.
På dagen pratade jag med Johanna som också känner, och bad henne om hjälp att rena lägenheten.
Jag känner mej osäker på just sånt, då jag aldrig behövt göra det förut....
jag vet hur man gör, men som sagt, Johanna har gjort det förr.
Jag kollade med Martin och Nikita om det var ok och det var de så klart,
även om de inte känner eller ser det som jag gör.
I dag kom Johanna iallafall,
Martin jobbade men Nikita var hemma.
Johanna kände närvaron av en kvinna, men det hon beskrev stämde inte med Nikitas farmor.
Alltså var det fler här...vi båda har känt en bestämdhet,
envishet och nästan ilska..
"Vad gör ni här" och "Ni ska inte komma här och ändra på något"
Kvinnan var här med sin man, de hade ingen egentlig anknytning till lägenheten
men hon ville inte lämna stället.
Hur som helst,
Johanna tog fram sina saker för att rena och jag hade kontakt med kvinnan,
jag tror inte jag fått någon annans känslor på det sätt jag fick idag....
Denna kvinnan ville som sagt inte lämna lägenheten,
det kom fram att hon var jätterädd för vad som skulle hända om hon gjorde det,
lägenheten var hennes trygghet.
Jag kände att mannen lämnade lägenheten, sen började jag storgråta,
alltså...jag vet inte varför jag grät, det var hon som var ledsen och rädd och jag fick alla hennes känslor,
jag tror jag såg genom hennes ögon för plötsligt blev allt svart och sen såg jag en liten bländande strimma,
jag pratade oavbrutet...
var inte rädd följ med honom, var inte rädd...
men det var inte jag som sa det.
Ljusstrimman växte och växte ända till den tog upp hela synfältet, då slutade mina tårar rinna och jag kände sån lättnad innan jag sjönk ihop utmattad på stolen.
När jag reste mej var det på vingliga ben men samtidigt så sprudlade det i kroppen av glädje.
Det gick lätt att andas och det var nästan som feststämning här...
Jag tänkte på att detta är bland det konstigaste jag varit med om,
men så är det ju inte....jag borde inte bli förundrad....jag borde vara van.
Bara det att jag glömmer det mellan gångerna.
Det blir väldigt flummiga inlägg, dessa om min förmåga,
men jag lovar....jag är fullständigt klar i huvudet.
Ha det bäst,
Marianne