marresmams

Mer från minnesbanken

Kategori: Från förr

I morse letade jag foton från vår ridtur,
det fanns knappt några alls i mina album, tråkigt nog.
Den obligatioriska dansbilden tagen i Bödabukten,
att sitta på en blöt häst är halt, så hur höll jag mej kvar?
 
 
Vi var ofra vid havet och badade med hästarna,
både simmade och galopperade i vattenbrynet.
Här var det travspurt!
 
 
I Böda kronoskog finns det ett stort rutnät av spikraka skogsvägar, s.k. revirvägar
jag tror de fungerade som gränser till ägorna, men jag vet inte riktigt.
Även ni som inte ridit, förstår nog vilka perfekta ridväger de var?!
Mjuka och fina och ingen trafik.
Vi släppte hästarna i full galopp och bara njöt av farten.
Min Hasse var av travstam* och var SNABB även i galoppen.
När han fick smak på att springa fort var det säkrast att ha pelhambett på honom,
för att få stopp.
Här syns det ganska tydligt att jag inte hade någon egentlig kunskap,
men att hålla balansen och åka häst var jag väldigt duktig på, 
jag har inget minne av att jag ramlade av denna pållen.
 
 
 "Pelham har en hävstångseffekt eftersom det trycker i nacken när man använder den understa ringen"
 
 
När jag letade i albumen efter foton hittade jag några från en annan utflykt.
 
 
Här hade min syster och jag ridit från Mackmyra, där pappa och min syster bodde och stallet fanns,
in till Gävle där mor och jag bodde.
Vi red gamla vägen och jag kan tänka att det var ca 2 - 2 1/2 mil,
inte särskilt långt egentligen.
 
 
Det var kallt som sjutton och föräldrarna hade dukat fram varm choklad och mackor
när vi kom fram till det nybyggda hyreshusen.
 
Det var innan jag fick Hasse, så detta är Diana**
det sto jag hade en kort period
denna utflykt ägde rum mars -72
vilket betyder att jag bara haft Hasse ett par månader innan vi begav oss ut på Ölandsäventyret i juni samma år.
 
 
 
 
* Hasses pappa hette Remvikson.
Som äldre etablerade sej Remvikson till den yppersta eliten och hann betäcka 23 ston,
det uppdagades genom blodanalys att hans pappa inte var den kallblodiga Viking utan den varmblodiga Pernod.
Remvekison avstängdes för all framtid, liksom hans avkommor.
 
 
 
** Diana var också nordsvensk f.d travare,
när hon skulle skos första gången hos oss visade det sej att hon hade hovröta i alla fyra fötterna,
och pappa lämnade tillbaka henne.
Jag har haft dåligt samvete många gånger, men det var inte jag som bestämde då.
 
 
 
Ni kanska undrar hur det kommer sej att jag nämner mina föräldrar som mor och pappa,
inte mor och far eller mamma och pappa?
Mor var skånska och pappa var norrlänning...så det är alltså skånska vs norrländska ord,
så enkelt var det!
 
Ha det bäst,
Marianne
 
 
 
 
 
 
 

Rutinerna är rubbade

Kategori: Från förr

Min bloggtid är ju vid frukosten, eller åtminstone på förmiddagen men nu är allt upp och ner.
Som ni kanske vet är jag väldigt beroende av rutiner för att hålla huvudet klart men som sagt....
nu är allt upp och ner.
 
I morse kom vår ET och alla tre hästarna fick njuta av hennes behandling.
Magnus halkade omkull för ett tag sen och hade en muskelsträckning...Lucky har fått ny sadel och behövde gås igenom....
Ava är fin i kroppen men vi passade på medan vi hade chansen och nu vet vi att hon är i topptrim inför igångsättningen. 
 
 
Nu till något annat som hände för väldigt längesedan,
jag tror inte jag berättat detta här förut.
 
 
 Helt galet när man tänker efter men ett minne för livet,
min syster hade en ponny som hette Novarro och var valack,  jag hade en kalblodstravare som hette Hastig B och var hingst.
Jag vet inte hur mina föräldrar, som inte hade hästvana, kunde ge mej en hingst och dessutom släppa iväg oss på detta äventyr.
Jag hade haft ett sto som första häst knappt två månader och sen denna hingst.
 
Pappa hade ordnat med installning och övernattning med 3-4 mils intervall,
 
Jag minns inte hur långt på väg han gjort det men i Enköping var det dags för Novarro att få nya skor.
En dag hann vi inte fram till gården vi skulle sova på och därmed blev vi utan dagens middag också.
Vi var i Malmköping, red in i till byns korvkiosk och försökte ringa hem.
På den tiden samlades ungdomarna vid byns kiosk och så även där....ett moppegäng försökte göra sej roliga men vi var tuffa brudar redan då ;)
Det slutade med att vi red in i skogen,
band hästarna vid varsitt träd och
rullade ut våra sovsäckar bland lingonriset.
Alltså vad tänkte vi på? 
Ingen mat eller vatten till häststackarna och skogen full av bitska mygg.
Hur som helst....mor kom med bilen på morgonen,
tog packningen i bilen och åkte i förväg för att ordna med nattlogi för oss.
 
Så fortsatte äventyret,
Jag minns ett ställe där det gick ett brustigt sto i en hage efter vägen...Hasse (som min hingst kallades) blev blixtkär och dansade på bakbenen medan jag gick bredvid och talade honom tillrätta.
Han var så otroligt snäll, en hingst har sina drifter men han såg lilla mej som sin ledare trots allt.
 
 
Efter två veckor kom vi fram till Gamleby, 
då var vi ganska trötta och Hasse behövde nya skor.
Vi övernattade på ridklubben där, 
Hasse fick sina skor och mor ordnade skjuts för oss fram till Oskarshamn där vi tog färjan över till Byxelkrok.
Vi hade ca 3 mil att rida fram till Böda och stugan.
 
 
 
När vi kom fram till Böda stod en bil vid sidan av vägen,
em man klev ur och berättade att han läst i tidningen om oss när vi lämnade Gävle och att han då bestämde sej från att åka och se om vi skulle komma fram.....
vilket han inte hade trott.
 
Vi hade så otroligt mycket roligt den sommaren, 
Jag kommer inte åt mina foton nu,
men det kan hända jag visar några så småningom.
 
Hur kunde vi komma på en så galen idé?
Enkelt....
Vi ville ha hästarna med till Öland och på den tiden var inte ordet curlingföräldrar uppfunnit, 
vi fick helt enkelt lösa det på något sätt och våra föräldrar stöttade och hjälpte oss på det sätt de kunde.
När vi skulle hem hade vi bokat skjuts.
 
Någon människa i Malmköping gjorde ett fynd i skogen den sommaren,
Jag glömde mina ridstövlar där...jo vi hade lite ombyten och jag valde visst skor den aktuella dagen.
 
Jag minns inte hur länge jag haft min häst innan detta äventyret och jag minns inte hur länge jag hade honom kvar efter heller
men den sommaren glömmer jag aldrig.
 
Ett foto finns tillgängligt,
jag tror ni sett det förr....
 
 
 
Lägg märke till avsaknad av både skor och hjälm...
Och mitt fåniga leende :)
 
Ha det bäst,
Marianne 
 
 

Ser ljuset i tunneln

Kategori: Från förr

Nu går jag in på sista veckan med gips,
hoppas jag,
det känns iallafall som att det kan vara helt nu.
Lite ont får jag nog räkna med, men det är man ju van vid...hihi
 
Sovrummet och duschrummet blev ordentligt städat,
innan jag krånglade mej in i duschen.....
det kommer att bli såååå skönt när jag kan duscha normalt.
 
Gardinerna blev strukna och Maria hjälpte mej få upp de,
bara ett fönster kvar som Janne får sätta upp i.
 
Gillian hämtade mej till ridlektionen,
fy vad kallt det var i ridhuset,
trots att vi har filtar med och det finns sittunderlag.
Ryttarna frös inte.....och inte hästarna heller ;)
 
 
Det kom ett tjockt kuvert med gamla foton.....så roligt
 
 19 år och nybliven mamma till Johan
 
25 år tillsammans med min svägerska Mari-Anne,
redan då visade jag vad jag tyckte om brödernas fotograferande i tid och otid. 
 
 
 
26 år och nybliven mamma till Martin 
 
 Apropå foton, 
Det i gårdagens inlägg, på luftballongen, var just bara ett foto,
jag vågar inte åka ballong....
 
 
Ha det bäst,
Marianne
 

Jaha ja

Kategori: Dagbok

Gårdagen var ungefär liknande som de tidigare dagarna i veckan.
förutom att jag var lite tröttare än vanligt...och hade ondare i kroppen än vanligt,
orkade inte krångla med annat än det allra nödvändigaste.
 
Janne kommer hem i dag, det känns skönt att slippa vara ensam och ordna allt själv.
 
(Länghem idag)
 
Nä inget mer gnäll nu!
Dessa veckor har jag tänkt mycket på de som inte har några anhöriga som kan hjälpa,
eller vänner......hur skulle jag klarat Ava och allt där ute om jag varit helt ensam?
 
När Jovan var liten var jag ju ensam med honom sen åtta månaders ålder,
då jag kom på hans pappa med en av mina s.k vänner i vår säng.
Att vara ensam med ett barn som i princip aldrig sov på nätterna var hemskt,
men jag hade mina vänner och min syster....hans pappa var helt ointresserad...då
(Nu har vi bra kontakt)
När J var 1 1/2 år fick jag influnsa och 40 graders feber, då kom det en socialtant,
gav honom lunch och tog ut honom nån timme varje dag,
min syster och mina vänner skötte inköp, matlagning och sånt åt oss på kvällarna.
 
Det finns de som står helt ensamma i världen....i främmande land.
Jag ska inte klaga!
 
 
 
Ett par vänner i Stockholm hade lagt ut bilder på fb,
WOW...
vad snö de kommit där....det är ju helt sanslöst,
och det är bara november.
I och för sej gillar jag snö, men inte när den ska ställa till det i trafiken.
 
 
(sthlm i morse)
 
Martin sa att trafiken hade stått helt stilla,
Kan man inte stänga Sverige på vintern?
Eller lägga ett lock över?
Eller gå i ide som björnarna?
Vem röstar JA?
haha
 
 
 
ha det bäst,
Marianne
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ny vecka - orginell rubrik va?

Kategori: Allmänt

Gårdagen gick alldeles för fort, åtminstone förmiddagen.
Det var ju fint väder och jag passade på att vara ute..
mockade och fixade vattnet....som vanligt.
Städade undan på "min" sida av logen och packade några höpåsar. 
Lagom pyssel som inte är ansträngande.
 
På jobbet var det full fart och lite rörigt de sista timmarna.
vi hann inte riktigt med vad vi skulle göra men men....
hinner man inte så gör man inte.
 
Jag hittade en del gamla bilder i plattan,
fråga mej inte hur de kommit dit,  
jag är inte direkt ledsen över det eftersom galleriet i laptoppen helt plötsligt var tomt.
 
Norriz jagar möss i foderhäcken!
 
Stolt ankmamma som gömmer ällingar under vingen!
 
Leo låtsas inte alls förstå att han är olydig, soffan är inte för hundar!
 
Ava, det krävs lite teknik att resa sej när man har fyra långa ben!
 
Alla årstider är vackra på sitt sätt.
 
Ha det bäst,
Marianne 

Vem är mest envis? Avas egna inlägg

Kategori: Film

Ett lååångt inlägg med bara häst!
 
Jag har kastat in ett par filmer från våra första år.
 
Det finns de som undrat varför jag varit så envis och inte gett upp Ava,
trots att hon har varit en riktig bitch och prövat mitt tålamod över bristningsgränsen många gånger.
Trots att hon skrämt mej och gjort mej illa så många gånger,
fått mej att gråta av både smärta och uppgivenhet.
Vi har krigat många gånger... varit så osams ibland att jag nästan hatat henne.
 
 
Varför ger man inte upp? 
 
Det har funnits tillfällen jag tänkt skicka tillbaka henne till Irland..där jag köpt henne.
Jag hade ett helt år på mej om jag ångrade mej.
Men vi har kämpat på med allt.
Hon var 9 år när hon kom i juni 2011 och kunde inget mer än att gå rakt fram,
hon hade "bara" gått på jakt, men har fin hoppstam.
Hon var ojämt musklad och när jag ställde mej bakom henne såg det ut att vara två olika hästar på ett redigerat foto...så ojämn var hon.
 
Varför valde jag att köpa en sån häst?
När jag såg henne första gången visste jag att hon var min, 
då visste jag inget alls om henne...inte ens att det var ett sto,
(som jag sagt att jag ALDRIG skulle ha..hehe)
jag bara kände i hjärtat att där står min häst!
 
 
 
Maria följde med till Irland och  
det var ganska tuff och intensiv ridning på Oliwers hästar medan vi var där och jag fick så klart ont i ryggen,
när det var dags att provrida Ava klarade jag knappt av att ta mej upp i sadeln, 
hon tog tillfället i akt och började bråka men jag tänkte att det berodde på att jag var svag och inte hade något att sätta emot....så red Maria och det såg ju bra ut
så vi tänkte det skulle ordna sej när vi kom hem och jag blev bra i ryggen.
 
Visst vad det gjorde...haha,
bland de första gångerna jag skulle sitta upp, reste hon sej, jag åkte i backen och hon trampade på min fot.
tjohooo vad bra det gick!
Petra hängde på henne och slutligen satt hon upp och red några steg.
Hon hjälpte mej mycket där i början...senare också faktiskt,
 
Nästa gång när jag skulle sitta upp bad jag någon hålla i henne....vilket hon inte accepterade,
hon kände sej trängd och började resa sej igen...
På något sätt kom vi förbi detta problem med upsittningen så småningom,
att rida var inga problem alls, bara hon hade Magnus med sej.
Hon var rena drömhästen att rida ut i skogen på.....med sällskap.
efter ett tag skulle vi börja göra henne till ridhäst så vi gick till ridhiuset och red för Lotta,
suck!
 
Så länge hon tyckte det var kul (de första minuterna) gick det bra,
men krävde jag något blev det tvärstopp,
hon skruvade på sej, backade, stegrade eller kickade. 
Jag kände mej liten och blev mer och mer rädd...det skäms jag inte för att säga,
bock och kick bryr jag mej inte så mycket men
jag hatar att sitta på hästar som dansar på bakbenen och jag vet inte hur många gånger hon knockat mej när hon plötsligt kastat sej uppåt.
Jag började gå upp till ridhuset utan Magnus och Maria.
 
Jag minns en gång jag hade besämt med Lotta...tror inte Ava varit här ett år då,
vi har nästan exakt 1 km till ridhuset, hon hann resa sej ungefär 30 gånger på den biten.
Jag var genomblöt av svett och tårarna bara rann...
det första jag sa till Lotta var -kan du hjälpa mej att sälja henne? Jag vill inte ha henne!
Svaret...-Sitt upp nu så får vi se hur det går!
 
Det gick jättebra...och jag kunde slappna av och verkligen känna att NU....
 jag hann inte mer än ca 10 -15 meter på hemvägen innan hon reste sej, gick runt, jag tappade henne och hon satte av i full galopp.
Hon tog ifrån mej den glädje jag känt efter passet...
 
Jag minns en annan gång, vi skulle rida ut med ridskolan, Maria var på semester men hon hade lånat ut Magnus så jag fick sällskap,
när vi skilts från ridskolehästarna efter turen var hon helt galen,
hon började resa sej gång på gång och studsade fram och tillbaka på vägen,
trots sällskap...
jag bara upprepade-jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!
 
Jag minns när vi skulle tömköra i skogen....hon reste sej och snodde in sej i träd och tömmar flera gånger.
 
Jag minns vilket jobb det var att få lyfta hovarna, lättast var det om vi var två...
en som fick henne att gå framåt och en som var snabb att fånga hoven i steget.
 
Hur hon vägrat komma i hagen...under en period mitt i vintern tog det ungeför 40-45 minuter att få tag på henne....vissa nätter var det nära att hon fått vara ute ensam i kylan.
 
Jag minns när vi skulle gå de första korta promenaderna ensamma från gården...
hon gick på bakbenen mest hela tiden.
Jag hade en grimma som gav ett tryck i nacken när hon reste sej, 
vi utökade hennes trygghetszon efter hand som hon kände sej bekväm med den rundan vi gått
 
Jag fick en del kritik för de där promenaderna,
men jag kände att vi behövde få tillit till varandra och att hon måste börja känna sej trygg även utan Magnus......det tog ungefär ett år.
Jag minns första gången jag skulle rida ut själv....jag bad någon gå bredvid,
dels för att jag skulle kunna slappna av och dels för att någon skulle kunna ta henne om hon började dansa.
...när jag red ut första gången utan någon bredvid...vi red en liten sväng där vi gått mycket och där hon kände sej trygg,
vi utökade rundorna på samma sätt som med promenderna.
 
 
              
En av våra tidiga dressyr clear rounder, 
då hade hon varit hos mej knappt två år.
Jag är ingen dressyrryttare och mitt mål var att få henne att lämna kompisarna utanför och gå in ensam....jag glömmer vägen, sitter som en kråka samt är spänd och i obalans.
 
 
Jag kan fortsätta,
men ni har nog förstått nu vilken svårflirtad och envis häst hon har varit,
vilka maktkamper och vilka krig vi haft.
Envis är hon fortfarande, men på ett annat sätt.
 
I bland säger jag "varför kan hon inte bara göra som jag ber så vi slipper bli osams?"
Vår  ET har bästa svaret...
"Precis så tänker hon om dej också" 
 
 Hon har sagt så här i efterhand att jag gjort ett bra jobb, att hon aldrig trodde jag skulle klara detta,
det är det nog fler som tänkt...
 
En del har haft åsikter, men jag har gjort på det sätt som jag trodde var det bästa för Ava och mej,
nu är vi bästa kompisar, även om hon forfarande är grymt besvärlig ibland är jag aldrig rädd och jag vet att hon måste protestera ibland, säger jag till på skarpen så känner jag nästan hennes förvåning
"Vadå? Jag har väl inte gjort något?" 
och sen gör hon oftast som hon blir tillsagd.
 
              
 Första clear rounden då hon varit hos mej 16 månader,
jag är spänd som en fiolsträng och såg mej själv ligga och sprattla i leran med mina vita byxor.
 
Varför har jag inte gett upp?
 
Några av er vet att jag fick min förra häst, Brigade, av mitt ex.
Innan jag fick honom, ägde exet honom men jag red.
 
Han sa alltid att jag inte kunde rida...ständigt sa han det.
"Det enda du duger till är att att lufsa runt i skogen"
"Du äger ingen häst, så du vet inget" 
 
Berömde jag Brigade för något, frågade han föraktfull varför jag berömde honom..
"vad gjorde han som var så bra?"
Jag red lektion ibland, hörde han då att jag fick beröm av tränaren var han tvungen att ta det ur mej,
då fick jag inte rida under en period och absolut INTE lektioner,
då lät han småtjejer rida istället, som inte klarade det och gav Brigade en massa olater,
som jag senare fick jobba bort.
 
Hur som helst...han tog allt självförtroende ifrån mej,
När Brigade var borta och jag skulle åka till Oliwer på Irland för att köpa häst, 
berättade han att mitt ex varit där ett par veckor tidigare för att köpa Ava men ångrat sej,
han hade kommit tillbaka från en ridtur och räckt tyglarna till någon och sagt att 
"Den här skithästen ska jag inte ha"
Veterinärbesiktning och alla papper var klara för att hon skulle åka till Sverige
så han hoppade verkligen av i sista stund.
 
Jag vet hur han är.(Var?)..han har ingen känsla för djuret utan ser det som en ägodel som man kan piska fram något ur, men det går inte med Ava...det gick inte med Brigade heller,
det var därför han inte ville ha nån av dem.
Brigade var en mycket klok och känslig häst som  "frös fast"  om man inte behandlade honom med silkesvantar,
Ava är också en känslig och klok häst. som inte behöver silkesvantar, däremot mycket kärlek och respekt.
 
Jag vet inte vad som hände på deras ridtur där på Irland men jag hoppas hon slängde av honom när/om han slog henne för att hon inte ville gå fram....jag vill gärna tro att det är så hehe
 
En lång historia som kan göras mycket längre....
har ni listat ut varför jag inte gett upp med Ava?
 
Jo,
för jag vill visa att hon inte alls är någon skit häst, att jag kan mer än att bara lufsa i skogen.
Men jag hade nog inte klarat det utan Maria,Lotta och Petra.
 
 
 
Det är häifrån både Brigade och Ava kommer.
 
 
Ha det bäst,
Marianne 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vinter

Kategori: Allmänt

Det fortsatte yra små flingor hela dagen i går, hela kvällen, hela natten och gjorde det fortfarande nu i morse.


Skottade när jag skulle ta in hästarna i gårkväll och skottade igen när jag skulle ta ur de i morse.
Jag gillar snö och vinter,
jag gillar att skotta också, 
Men inte om snön är blöt och tung, 
och när den bara fortsätter att ramla ner så man aldrig blir klar.

Bonden som plogar här, har lagt snö mot hagstolparna varje år,
 så de brutits och hästarna behövt flytta.
I somras när vi bytte alla stolp flyttade jag in de en bit för att snön inte skulle knäcka stolpen.
Vad gör Bonden?  
Jo han "breddar" vägen så nu ligger det ändå en driva mot stolpen....suck!


Det är samma bonde som prejade ner ett ekipage i ett sank mark för några år sen.
De möttes, han i traktorn och hon ridande,
han varken saktade ner eller väjde så hon fick gå åt sidan, 
hästen sjönk till magen men bonden vände sej inte ens om för att titta hur det gick.

Sandra och Magnus följde med till ridhuset i går.
Vi hade inte hunnit sitta upp ens när nästa ekipage kom, 
och strax efter kom ett till.
Alltså var vi fyra ryttare där.

Det blev ingen ordning då en verkade rida huller om buller helt planlöst, 
jag kunde iaf inte förutse vilken väg hon tänkte.
Jag försökte anpassa mej men gav upp.
Min träning blev inte vad jag planerat,
 men Ava fick åtminstone lite motion
Det lilla som blev kändes bra iaf.

Hönsen och ankorna fick städat och påfyllning med nytt strö,
alla hönor skällde på mej innan de försvann ut.
Så fort jag var klar hoppade de in igen, t.om. den lilla klarade att ta sej upp.


.
Hos ankorna var det tvärtom, en av de kom och gjorde mej sällskap.



När jag var barn var jag kräsen, det var inte mycket jag åt, 
jag levde mer eller mindre på makaroner, kyckling, kotlett och filmjölk.
På somrarna åt jag nyfångad flundra också.

Pasta i alla former har alltid gått hem och jag skulle lätt kunna äta det varje dag.
Vilket jag också gjorde direkt när jag flyttat hemifrån.

Nu finns det jättemånga alternativ till den vanliga pastan och jag är nyfiken och vill prova om jag hittar något som "duger" lika bra till mej.


Igår provade jag den främre, 
den var god, men behöver lite längre koktid än vad som stod samt att den var lite för tunn i mitt tycke, men kommer jag bara ihåg var jag köpt den, så köper jag igen.
Jag har provat andra sorter också, 
bl.a kikärtspasta....den kommer jag inte att köpa igen....den bakre på bilden har jag provat fast av gröna bönor, den var helt ok.
Så nu vet ni det...haha



Ava får slippa jobb idag, hon får faktiskt stanna i hagen och "vila"
Leo haltar mindre, men det blir bara en kort prommis ändå.
Själv känner jag mej helt mörbultad, 
första gången på länge som värken stör nattsömnen, 
så inget mer gnäll nu ;) 
"Ständigt gnäll är som takdropp..." 
Hur var det sen?

Jobb i em och stägning, 
det är ju nästan en vecka sen jag jobbade sist. Egentligen gillar jag inte att vara ledig så länge, 
det ger en viss ångest att komma igen...
Hehe


Ha det bäst,
Marianne 

Slöhögar

Kategori: Allmänt

I går var det inte så stor aktivitet här hemma,
lite pyssel ute med djuren som vanligt och inne blev det småplock och tvätt...som vanligt.
Jag kände mej väldigt lat, men det är ju inte konstigt med tanke på att jag inte sovit vad jag borde. 
 
Så jag har inget roligt att berätta alls....inget tråkiigt heller för den delen ;)
Ni får roa er med att titta på filmen från i onsdags
Maria filmade men Magnus var inte helt förtjust i det...ni kan se hans rumpa..hihi
 
 
                                  
 
 
 
Idag är det minusgrader igen....hela tre stycken,
och det blåser...ishavsvindar som mor brukade säga.
 
Först snö, sen regn och nu minus....man kan åka skridskor på stallplan,
det är inte roligt att leda hästarna till och från hagen.
 
 
Jag har haft ledigt en hel vecka nu...och vet ni?
Jag ska vara ledig en hel vecka till...tjohoooo
jobb fredag den 8:e januari.
Det blir lite mindre jobb detta år...har jag tänkt ;)
 
 
Avslutar med ett foto jag hittade på Brigade och mej,
det är nästan precis 7 år sen detta togs
 
 
Min fina Brigade....gud vad jag saknar honom.
 
 
Ha det bäst,
Marianne

Jag har sagt det förut

Kategori: Allmänt

Man får inte ha det för bra!
Gårdagen blev också en toppendag på många sätt, men natten har varit hemsk.
Jag är så innerligt trött på denna j-a värk nu....jag HATAR den, 
och jag HATAR att stoppa i mej en massa piller för att det ska bli drägligt.
Inte bara för att det är gift och beroendeframkallande, jag blir trött, sluddrig och törstig också.
Och snurrig....mer snurrig än vanligt, hihi.

Jaja, nog om det eländet nu.


Efter Leo fått sin promenad i går hämtade jag upp Maria och en massa saker som skulle till återbruk,
Sen åkte vi vidare på shoppingrunda,
Mat till fjäderfän,  mat till oss och slutligen möbelaffären....igen ;)
Jag måste bara se på den där mattan igen....
när vi stod där kom en som jobbar där och sa att nu har jag tittat på den så många gånger att nu var det dags att köpa den....
Maria sa att det ju knappast skulle bli ett impulsköp...
sen fick jag ett bra pris, en hel del under det som stod på prislappen, jag funderade en minut.
Men jag fick lite ont i magen när jag skulle betala.....tänkte på pengarna, julen och ungarna.

När jag kom hem blev jag ju dessutom tvungen att städa golven igen...hehe


Ridskolan på kvällen;

Ava var stel och trött i benen, kanske hade hon träningsvärk från tisdagens hoppande.

Övningen;
 rida in på medellinjen, volt åt höger, rak på medellinjen, volt åt vänster och medellinjen ut i vänster varv....I trav.
Utvecklade det till öppna mellan volterna och galopp på långsidan,
Behöver jag ens nämna att vi gjorde det i båda varven?

Skänkelvikningar samt galopp i olika tempo,
när vi kommit dit hade Ava blivit mjuk och fin igen och vi avslutade lektionen riktigt bra.
Att kunna korta upp henne i galoppen och känna hur hennes kropp jobbar, 
Som vi kämpat för att komma dit, vilken skön känsla :)
Nu är det riktigt roligt att rida....ja jag tjatar....hihi

Detta som kallas trädkramare?

Nu till något helt annat....de som tror dom kan fostra med knytnävarna :(
Inte bokstavligen, men ni förstår vad jag menar?
De som fostras med stryk, lär sej att slåss,
 de som fostras med kärlek och respekt, lär sej ömhet och att visa respekt!

För ett antal år sedan hade jag ofta besök
av en fin vän som red Brigade både i Sthlm och när vi flyttat hit,
När jag fick ett varmblod gav jag halva till henne....alltså vi delade hästen,
hon var här tillräckligt ofta och länge för att det skulle funka.
Men tiden sålde jag min halva till henne och hon tog den till Sthlm. 
När hon sen ville flytta tillbaka honom hit blev jag förstås glad,
men hon hade blivit så förändrad.....
hon tog hit ännu en häst, 
ägaren skulle utomlands på jobb och ville installera sej på platsen innan hon tog dit sin häst.
Det finns mycket att säga om den tjejen, men struntar i det just nu.

Jag anser inte att någon häst är galen, men med den vet jag faktiskt inte.


Hon skulle ha dubbla täcken trots att det var soliga vårdagar och ca 10 grader varmt,
på natten skulle hon ha pyjamas.
Jag kunde inte hålla mun utan frågade om hon inte frös när hon red ut, utan täcke..hehe
 Det låg fortfarande is kvar på skogsvägen,
 alltså behövdes broddar, men hon skulle tydligen inte ha de på i hagen.

Första morgonen jag skulle släppa ut henne, reste hon sej i boxen innan jag ens kommit in,
hon stod med framhovarna uppe på gallret...och dit skulle jag in för att byta täcken!!!
Min vän skulle senare skulle ta ut henne på ridtur,
hon hade sadlat och gjort allt klart utom broddat när jag gick in.

Ca två timmar senare när det var dags för oss att äta såg jag att det lyste i stallet och gick ut för att säga att maten var klar.
Där slutade vår vänskap.
Hon stod med ett spö, slog och slog på hästen och skrek,
hon var illröd i ansiktet och tårarna sprutade.
Jag blev chockad och sa att i mitt stall slår vi inga hästar,
jag glömmer det ALDRIG, inte hennes svar heller
- Den här hästen måste man slå för att hon ska fatta!
 
Hon hade inte fått på broddar och inte kommit ut på ridtur.

Inom ett par dagar var hästen ute ur mitt stall och ytterligare några dagar var vännens häst också flyttad. 
Jag saknar den tjejen jag först lärde känna, som var som en dotter för mej,
men vi har ingen kontakt alls sen dess.

Jag vet inte hur det gått med den piskade hästen, men "vår" häst utvecklades fint.
Han blev lämnad på foder och jag tror han är kvar där,  om han lever idag.

Varför tar jag upp detta nu?
Tjaaa jag fick en flashback häromdagen :(
Att vissa inte kan förstå att en häst som får stryk kan bli rent av livsfarlig?

Då tänker jag inte på en dask på bogen eller rumpan, utan på upprepade slag.
Man  kan vinna en kamp med hjärnan också det är bara i boxningsringen det funkar med fysisk styrka, 
om ens då.

Jag har fått höra att jag låter Ava göra som hon vill,
det var efter den gången jag sagt till en som slog henne i ansiktet.
Hon försökte alltid flytta en när man ledde henne, bufflade och trängdes,
försökte ta ledarrollen,
enligt mej kan man träna bort sånt utan slag ...
Trycka en armbåge i bogen funkar också, men det kanske tar längre tid och kräver mer envishet.
Och är det nåt jag är, så är det envis!


Nu blev det ett långt och svamligt inlägg,
 jag skyller på "drogerna"  ;)


Ha det bäst,
Marianne 


Brunch istället för frukost

Kategori: Film

Gårdagen bestod mest av jobb, jobb och jobb....
det är så grymt skönt att veta att jag inte har fler så långa pass,
det var inget som strulade på jobbet och det är ju inte direkt tungt,
men ändå...är man klen så är man ;)
 
Sandra tog hand om Ava, jag tror inte jag skulle gjort så bra ifrån mej i sadeln när jag var så trött,
 det är ju tur man har bra hjälp...hon och Maria red i skogen. 
 
Så i natt har jag mest snurrat runt och naturligtvis somnade jag frampå småtimmarna
när det nästan var dags att vakna....tur hästrna är ute säger jag bara
haha
 
 
Men Göran undrade nog vart jag tagit vägen,
han gnäggade glatt när jag äntligen kom med frukosten.
 
 
 
Yvonne undrade hur jag förlorat min hörsel,
 jag vet inte om jag berättat det förr,men tar det här så behöver ingen annan undra :)
Det heter sudden deafness eller plötslig hörselnedsättning,
Det är liknande reumatisk sjukdom,
att kroppen angriper sitt eget försvar...alltså "äter upp" de vita blodkropparna.
Det första läkaren frågade var om jag hade någon reumatisk sjukdom i släkten.
Det kan också utlösas av ett trauma mot huvudet,
och jag hade blivit jagad i bilen och påkörd ett drygt år tidigare...många gånger så kanske det kom av det...
inget att spekulera i känner jag.
 
 
Vi hade åkt upp till Hälsingland där min svägerska har sitt förräldrarhem, precis innan deras ställe finns en motionssslinga så vi stannade och sprang nån halvmil elller nåt innan vi åkte upp till gården.
När jag inte kom ur sängen dagen efter blev alla rädda....allt snurrade och jag bara spydde,
kunde inte ens lyfta huvudet utan att spy.
Det spekulerades om jag blivit fästingbiten och fått hjärhinneinflammation
men det hade jag ju inte, hade ingen feber.
Frampå kvällen ledde min man ner mej till de andra,
det var då vi upptäckte att jag inte hörde på vänster öra.
 
Det var lite olyckligt att min man för tillfället var av med sitt körkort...
så jag skulle köra de ca 30 milen hem dagen efter.
Jag kunde ju inte vrida huvudet så han fick hålla full koll på trafiken runtomkring,
ja vilken pärs...haha
 
Jag låg ett par dagar när jag kom hem, tills min kompis kom och bokstvligen släpade med mej till SÖS,
där det konstaterades vad det var...jag fick reda på att ca 1/3 blev helt friska, 1/ 3 fick tillbaka en del av hörseln och att restrerande tredjedel aldrig blev bättre....och naturligtvis skulle jag höra till de senare.
Eftersom hörselnerven och balansnerven är "inslingrade" i varandra är även balansnerven på vänster sida död,
därav vinglade och spydde jag lång tid efter.
Jag fick många konstiga blickar, folk tänkte att jag var onykter mitt på ljusa dan..hehe.
Jag minns en gång när vi åkte över till Åland, jag vinglade och höll mej i allt som fanns i närheten och sen satte jag mej bakom ratten och körde....hihi.
 
Min dåliga balans gör sej påmind ofta när jag rider och när jag är trött.
Min dåliga hörsel gör mej extra trött om det är mycket oljud runtomkring, så som på jobbet vissa kvällar.
Då blir jag lätt ledsen och/eller irriterad.
 
Som i går när jag bad en kund att tala lite högre eftersom jag tyvärr inte hörde när hon böjde sej fram och viskade....och hon skrek åt mej istället.....
Jag är som jag är, så när hon kom och bad om ursäkte en stund senare sa jag att jag blivit väldigt ledsen,
att jag faktiskt inte kan rå för att jag inte hör och att det inte blir bättre när folk börjar skrika åt mej,
att sånt sårar ganska mycket.
Nog om detta!
 
 
Vill visa en film från örnreservatet i Danmark,
En mäktig upplevelse från i somras....det blev inte så bra med musiken,
jag har inte lärt mej anpassa den.
Men det kanske går att njuta av dessa vackra fåglar ändå?!
 
 
 
 
Ha det bäst,
Marianne
 
 
 
 

Igen...

Kategori: Allmänt

Cicci frågade vad som hände med Brigade..det kan kännas lite tjatigt ibland men varsågod,
jag länkar till det inlägg jag hittade...
 
 
 
 
 
Det är Ava på fotot!
 
Gårdagen;
Vi cyklade till gymmet, när jag äntligen kommit igång.
I och med min insikt att det kan vara fibro jag har,
så förstår jag lättare varför det är så svårt att komma igång vissa morgnar.....
synd bara om de som är i min närhet som är lite snabbare ;)
Hur som helst, ett gympass var vad jag behövde i går...
när vi åkte dit hade jag ont ta mej tusan överallt...mest i benen,
men när vi åkte hem kände jag mej rörlig och utan värk.
 
Varför åker jag till gymmet när jag har så ont?
Jo....för jag vet att rörelse är den bästa medicinen för mej!
 

En ridtur blev det med....
Med Leo som följeslagare...när vi kom ner från gården mötte vi ridskolans endagarläger,
dom travade iväg och Ava tittade långt efter dom..hon hade nog velat följa med i flocken tror jag.
I skogen var det massa äckliga flygfän, jag höll på att bli galen på Ava som slängde med huvudet och drog tyglarna ur händerna på mej...hon stannar med jämna mellanrum och stampar eller sparkar..
.det fick bli en hel del galopp för att rida ifrån flygkräken.
Vi avslutade med att gå ner till sjön,
där hade några haft roligt och sabbat den lilla badbryggan danskarna gjort.
Vad är det som är så roligt med att förstöra?
Jag fattar inte....
Hade det varit stormvindar skulle jag förstått varför den låg och flöt i vassen,
men SÅ mycket har det inte blåst.
 
 
 
Medan hästarna stod inne och åt gick jag ner till sjön för att försöka få upp bryggan,
barnen från ridlägret var där och badade så dom simmade ut och hämtade den.
 
 
 
 

Och ett ickevikt(igt) inlägg

Kategori: Från förr

Jag börjar med det jobbiga;
Nina frågade vad som hände mej för 12 år sen,
jag kom på att det är något ni andra kanske också funderar över, sen jag skrev inlägget med rånet.
 
Jag och min kollega blev jagad av en idiot i bil,
han körde på oss bakifrån 10-15 gånger och båda bilarna var mos....
han blev av med körkortet ett år och fick två månders fängelse, om jag inte minns fel,
och jag fick en livslång nack-rygg-skada...kollegan klarade sej utan fysiska skador.
Jag har aldrig fått någon ersättning, varken försäkringsbolag eller försäkringskassa...
men fick vara hemma en vecka med lön.
det fanns ingen plan för krishantering...
efter några månader sa chefen att -oj ja, ni kanske skulle varit hos någon psykolog eller så!
Detta har gett mej både psykiska och fysiska skador. 
Jag tänker inte gå in mer på detta, det är jobbigt nog som det är just nu,
men nu förstår ni bättre vad jag har att brottas med just nu.
 
Så till det roliga :)
 
 
Lektionen i torsdags....
Jag tror Ava lider av personlighetsklyvning....*fniss*
Nu är hon så himla go och gör allt för mej....
precis som om hon vill belöna mej att jag stod ut med allt tjafs i hagen för några veckor sen.
Hon var inte lika medgörlig med fasen vad bra det gick ändå :)
Alltså.....Jenny plockar verkligen fram det bästa hos häst och ryttare.
När jag rider för tränare vill jag göra allt så bra som möjligt och allt på samma gång...suck!
Jag bad Jenny tjata på mej om händerna, jag har en ovana att fladdra med dom,
för övrigt jobbade vi mycket med att ställa och trycka ut Ava på volten,
hon har lite dålig styrka så hon ramlar inåt....vi jobbade en hel del med galoppen, 
den svåra var svår igen, det svåraste för mej var att
" ta ett halvt travsteg och fatta om"
Hur gör man då? Haha
Vi hade bokat 45 minuter, mot normalt 30, tiden bara swischade förbi.
Snälla Maria var med och filmade....det är så nyttigt att se sej själv och jag ska studera filmerna noga,
kanske lägger jag ut något, vi får se...om det finns någon bra snutt så jag slipper skämmas ;)
 
I går var det som sagt jobb på förmiddagen, 
jag velade en stund om jag skulle rida eller tömköra, men beslöt mej för tömköra i skogen.
Det skulle ändå varit ett skrittpass och då kan hon lika gärna få slippa mej på ryggen.
det går ju att jobba lite med töm också.
När vi skulle gå från stallet fick jag mess från Anneli som undrade om vi ville följa på promenad...
så vi fick sällskap, 45 minuter med massa skvaller :)
 
Denna bilden är från i torsdags.....en annan skön promenad när vi mötte Annelie och Fanny i skogen
 
 
I eftermiddag är det jobb igen, inte mitt ordinarie pass, men en som ville vara ledig så ställer upp för henne.
Kan vara bra att  ha lite till godo en annan gång ;)
 
Janne jobbar vidare med att riva i det blivande sovrummet...
här försvinner taket
 
Så nu är det öppet upp till vinden och jag ser insidan på yttertaket.....
ganska skönt att det är en mild vinter.
 
Jag ska fota mer så ni får följa med på "resan"
 
Ha det bäst,
Marianne
 
 
 
 
 

En ledsam historia

Kategori: Från förr

Det får bli ett extra inlägg idag....jag har något att berätta angående det där att bli arg och skrika på sin häst.Ni som följt mej länge vet att jag hade en väldigt mysig tjej i 20-årsäldern, här de första åren, J, hon var medryttare till Brigade när vi bodde i Sthlm och när vi åkte hit kom hon och bodde här ungefär en vecka varje månad. Jag gav henne halva det varmblod jag hade fått, Pale Clamber, och vi hade så himla mycket kul ihop, hon var en toppentjej helt enkelt, mjuk, klok och rolig. Men vår vänskap fick ett abrupt slut och jag har saknat henne väldigt mycket sen dess, jag har mailat och försökt återuppta vår vänskap, men hon bemödar sej inte ens att svara. Nu var det ju inte det jag skulle berätta, men för att ni bättre ska förstå.

Det föll sej så att jag sålde min halva i Pale och hon tog honom till sthlm nästan ett år, där träffade hon en synnerligen otrevlig människa, C som tydligen hade svårt med vänner,hon köpte J, eller åtminstone tyckte jag det. Hon köpte massa saker till sin häst och sen "hade hon ingen användning" för det och gav det till J. När Pale kom tillbaka hit på hösten funkade allt bra, men sen skulle C åka till Irland och jobba, hon skull ha med sin häst, J bad att den skulle få stå här en månad först. Jag kunde väl aldrig ana vad som skulle komma....C kom med hästen och stannade här några dagar, J blev som förbytt, kaxig och dryg....dom satt i ridhuset och skrävlade om deras vänner bratsen. Jag skämdes faktiskt då. Sen åkte C, och J skulle ta hand om hästen den månaden innan den skulle åka efter till Irland.Den där hästen var helt galen, när jag öppnade boxdörren möttes jag av en stegrande häst som stod och viftade med hovarna över huvudet på mej, och då skulle jag gå in, byta från natttäcke med hals?! Sen skulle jag sätta på två täcken innan hon skulle gå ut....det var 10 grader varmt då men slaskigt. J skulle ut och rida en dag, jag var klar i stallet och gick in. När jag gick ut 1 1/2 timme senare för att säga till att maten var klar,stod J där ute och skrek så hon var illröd i ansiktet, hon hade ett spö i handen och slog och slog på den stackars hästen....jag blev helt chockad och röt i -Vad f-n håller du på med? Då visade det sej att hon inte kommit ut på ridturen än...hon hade inte fått hästen att lyfta hovarna så hon kunde brodda henne. Jag blev så arg, ledsen och besviken, aldrig hade jag kunnat ana att min goa J skulle kunna uppföra sej så :( Jag sa att i mitt stall slår vi och skriker inte så till hästarna, svaret jag fick gav mej ännu en chock....-Man måste slå och skrika på den här hästen om man ska få henne att lyda!(vilket hon rydligen inte fått ändå) Mitt svar till det var givet- Då ska den hästen i stå här i mitt stall!

Inom ett par dagar hade hästen flyttat och ett par dagar senare flyttade hon Pale också,vi har inte pratat sen dess. Hon var så arg på mej, men jag tror nog att hon mest var arg på sej själv.Sen kom hon inte och städade, hon messade mej och frågade om inte jag kunde göra det...-Visst, men du vet vad det kostar?Det blev ett j-a liv för jag ville ha betalt för att städa efter de två hästar hon haft här.Precis som om min tid och vår vänskap inte var värd något.
Jag har inte en aning om hur det gått med den hästen, jag följde hennes blogg ett tag, men inläggen kom mer och mer sällan och till slut upphörde dom.Pale är en duktig hopphäst och tävlade för fullt sist jag forskade, då var han utlämnad på foder. 

Enligt mej så är det inte konstigt om hästen blir galen och ilsken, om ägaren och de runt den anser att hon behöver stryk så fort man ska göra något.Trodde dom verkligen att jag skulle ta spö med på morgon och börja med att klappa till henne som morgonhälsning?

Minns tillbaka

Kategori: Från förr

vill ni bara läsa om djuren så hoppa över detta inlägg!
 
 
Häromdagen hade äldsta sonen detta i sin face book status
 
 
 
Jag blev så berörd av texten, och så började jag minnas......
 
När jag var barn blev jag mobbad...
jag var konstig....hade konstiga kläder (som jag själv valde) och gamla föräldrar
.ja, jag har faktiskt blivit mobbad på en av mina arbetsplatser som vuxen oxå.
Jag var konstig där med...hörde ju inte så höll mej utanför samtal och var helst i mina egna tankar,
dessutom säger jag vad jag tycker och står för det, håller inte med alla andra för jag inte vågar vara mej själv.
Den arbetsplatsen var det bara kvinnor på,
jag vill inte skryta precis, men jag har ansetts som snygg och de flesta män har flirtat med mej,
sånt är inte populärt hos andra kvinnor.
 
Jag tror faktiskt att om jag INTE blivit mobbad hade jag inte varit så stark och beslutsam idag.
Jag tror inte jag skulle varit så känslig heller.
 
Min äldsta son är oxå annorlunda, som många nog sett, han har oxå blivit mobbad....
så´nt är svårt för en mamma att veta :(
Att han blivit mobbad beror förstås på att han är sin mammas son,
så lika i mycket....
han har alltid varit självständig och haft sina egna ideér om det mesta.
 
 
Han önskade sej ett par pärlmockasiner när han var ca fem år,
hans tjejkompis hade såna och han tyckte dom var fina.
första dagen med nya skorna kom han hem från dagis och sa att dom andra retat honom för tjejskor,
jag sa att han kunde ha skorna hemma bara, men han...liten och tuff svarade att
- jag bryr mej inte om vad dom säger!
När han börjat skolan kom han hem och berättade att en kompis hade blivit retad för tjejrygga,
-vad sa du då?
 ...Jag ville veta om han hängt med på att retas,
- jag sa att i så fall hade jag oxå tjejrygga!
 
 
Så´n är han...beskyddande,.omtänksam, kärleksfull och visar att han bryr även om det är obekvämt,
Han sticker ut och vill att alla ska se honom, så var jag oxå, men inte på det extrema sättet som han.
Det är styrka...att inte behöva vara som alla andra, att inte behöva se ut som alla andra,
att vara sej själv.
 
 
Jag tycker han är jättefin med sina tatueringar, piercingar, dreadlooks, smycken, smink och nitar.
Jag är stolt när folk vänder sej om och glor....stolt att det är jag som är hans mamma.
 
 
 
Marianne
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hur i h-e kan man vara så korkad?

Kategori: Allmänt

Hoppas alla haft en glad och trevlig påsk.
Det har jag haft, men jag blev ryckt tillbaka till verkligheten på ett brutalt sätt.
 
Lite bakgrund först.
Innan jag flyttade hit stod Brigade i ett litet stall, det var en liten Bullerbyn mitt i förorten, hur mysigt som helst.
En km från stora vägen låg det några gamla kåkar och ett litet stall. Jag blev snabbt kompis med en man som bodde i ett av husen, och vi är forfarande jättebra kompisar, så jag får lite info om vad som händer.
Stallägaren (idioten) var inte särskilt trevlig eller smart heller för den delen, ska delge ett par grejer av många.
Som jag berättat många gånger, tålde B inte havre så han åt kornkross,...
En dag var B helt knäpp, såg spöken överallt och kastade sej hit och dit,
jag åkte förstås av och jag fattade ingenting,
tills jag kom tillbaka till stallet och fick reda på att kornet var slut redan dagen innan....
 
-så då har inte B fått varken kvällsmat eller frukost då?
- jo, han fick lite havre!
- Vad f-n.....ska du ta livet av mej? Idiot, jag har ju sagt att han INTE får äta havre!
-en gång spelar ingen roll!
 
Tydligen visste han mer om Brigade än vad jag gjorde :(
 
En annan idiotgrej han gjorde:
Han var med som experthjälp när en morfar skulle köpa häst till sitt 9-åriga barnbarn.
Morfar visste inget om hästar, han litade helt på idioten.
När hästen kom hem, en tinkercob, såg jag att det var blod på ett bakben,
men ingen av dom vågade gå in i boxen och kolla?! det blev jag som gjorde det.
Under magen på ponnyn sattt flera knytnävsstora inkar, han hade sparkat efter dom så en gått sönder.
Ingen visste vad det var....jag hade aldrig sett så stora och förstod inte heller.
veterinären kom och så bestämdes att det måste bli ultuna och operation för att ta bort åtminstone tre.
Men det är bara en bråkdel av en ink som syns så det var ju inte säkert det skulle lýckas.
Jag frågade idoten om han inte sett de där när han gått igenom och gett råd att morfar skulle köpa den....
-Nä, jag såg den bara i hagen och den hade täcke på sej då, så det syntes ju inte!
Suck....dessutom....en tinkercob som första häst?!
Jag och en av de andra motionerade hästen och jag gick bredvid och hjälpte barnet när hon skulle rida.
Hon vågade ju inte ensam, morfar kunde inget om hästar och mamman var rädd.
 
Jaja....nu har jag hört något så korkat som dessutom kostade idiotens föl livet.
Han hade skaffat ett sto med föl, eftersom han inte hade några tjejer som tog hand om stallet så gjorde han i ordning en lösdrift
Han drog in en trasig byggbod i hagen, tog bort hjul och rev bort en bit vägg...
det var lite lösa brädor och allmänt skabbigt....så han lagade upp med TAKPLÅT!!!!!!
Hur j-a dum får man bli????
Fölet har skurit upp hela karleden, det blev panikresa till kliniken där det konstaterades att det aldrig skulle läka på ett bra sätt....det var bara att avliva fölet.
Detta hände för ett tag sen, men jag fick höra det nyss.
Vissa männsikor ska inte ha med djur att göra.
 
Idioten har dött nu och han kan inte skada fler, varken djur eller människor.
Det var en ganska plågsam död, och man kan ju säga att han fick vad han förtjänade.
Om man nu får vara så krass.....men han har gjort så mycket skit så jag är faktiskt glad att han är borta nu äntligen.
 
Vilken fin inledning på veckans första inlägg :-/
Egentligen hade jag planerat att skriva om något annat, men jag kunde inte släppa det där med fölet,
så det jag planerat får bli en annan dag, eller kanske senare idag.
 
Kerstin undrade över avsaknaden av snö på bilden i förra inlägget...
.så här ser sovrumsvyn ut idag
 
 Jag får väl använda den bilden som veckans vårtecken.
 
 
Jag vill berätta att vi red runt sjön igår, ofta brukar vi vända på andra sidan men igår gjorde vi inte det.
Vi red vidare, förbi stallet med shirehästar och sen ut på vägen och följde den hem.
Leo var med oss, så jag fick en promenad på några km oxå :)
Faktiskt så skötte båda mina fyrfotingar sej som änglar, jag trodde dom skulle snurra in sej i varandra och runt mina ben....men dom gick som ljus och satte fötterna där dom skulle.
 
Janne kom hem med high cattle kalvens kött,
så eftermiddagen och kvällen sysselsatte jag mej med att packa färs och de övriga delarna.
 
I morse hade den ena kaninens barn dött :(
Kaninen ligger inte hos sina barn, och har hon inte bäddat ordentligt så klarar dom sej inte.
Jag tror dom frusit ihjäl,
dom låg på lite päls och hade lite runt sej, men sen var det bara hö och det värmer inte.
Jag tyckte inte honan visade intresse heller så det kan vara det som orsakat deras öde.
Den andra lilla familjen verkar vara vid liv, den stora pälsbollen i hörnet rör sej hela tiden.
 
 
Ja, det blev inte ett särsklit glatt inlägg idag.....
 
 
Marianne
 
 
 
 
 

Undrar hur dom tänkte egentligen

Kategori: Från förr

Eftersom jag slösade bort nästan hela dagen igår med att sova, har det inte hänt något särskilt.
Jag har inte ens orkat fundera på livets mysterium ;)
 
Jag tänkte ändå berätta något för er,
om hur jag fick Hastig B!
Hastig B var den nordsvenska travaren jag hade som tonåring,
jag brukar säga att det var min första häst, men det var det egentligen inte,
förrestan var det inte ens min, vi hade honom på foder.
 
Jag tar den långa verisionen ;)
Jag har varit galen i alla slags djur så länge jag kan minnas och min mor (ja, jag kallade henne så)
tog med mej till Tolvfors ridskola i Gävle när jag var 5-6 år, jag fick rida en stund, med ledare förrstås :)
hästen hette Mon Ami.
Jag antar att det var startskottet till hästeriet även om det dröjde några år till innan ridning kom på tal igen.
Min syster som är ett år äldre än jag, var inte så intresserad, men hur det var så skulle vi börja båda två,
då på Valbo ridskola, utanför Gävle.
Efter ett tag, tror ett år, tröttnade min syster och då slutade jag oxå.
Men vi hann med att åka till Arbro på ridläger innan hon tröttnade helt.
Några år senare skilde mina föräldrar sej, jag 14 år, flyttade med mor och min syster stannade kvar med pappa,
 och en dag stod det en ponny hos min pappa, en korsning New Forest/Connemara, Novarro.
Självklart var han tvungen att skaffa en häst till mej oxå, det såg mor till.
(min pappa kunde varit snällare mot mej från den dagen jag valde att inte bo med honom)
Hur som helst, först hämtade han hem Diana, ett nordsvenskt sto som var hur sött som helst.
Jag kommer inte ihåg om hon var travare, men hon gillade att springa och det fort....
hon fick inte mer n några veckor hos oss, det visade sej att hon hade hovröta i alla hovarna och hon fick åka tillbaka till sin husse.
Olyckligtvis var jag med, och det är inget roligt minne,
gubben låg inne och fyllsov (fast det förstod jag inte då) och överallt stod tomflaskor och disk,
han kom ut och tog in Diana i stallet som var fullt av skit...
och inga andra hästar.
Än idag kan jag må dåligt av att vi lämnade henne där, men pappa såg nog till att hästen kom därifrån.
Han var så´n.
Sen åkte vi till stuteri Brolöt norr om Gävle, jag provred Eddie B, nordsvensk valack, och det bestämdes att han skulle få flytta hem till oss.
 
När dagen D äntligen kom var det inte alls Eddie som klev ur transporten,
pappa och ägaren hade ändrat sej,
ut kom 5-åriga hingsten Hastig B, 
han hade den omskrivna pappan Remvikson och var travtränad.
Alla Remviksons avkommor blev värdelösa när det fastslogs att dom hade nå´n droppe varmblod i sej så nu blev dom ridhästar.
 
Hasse, som jag kallade honom var gudasnäll, jag kunde göra vad jag ville och kröp t.o.m under honom.
som ni ser så var jag galen redan då ;)
Vet inte om ni hört/läst om ridturen Gävle-Öland?
Har nog visat nå´n bild förut, hittar den inte nu :(
Curligföräldrar var inte uppfunnet på den tiden och vi skulle självklart ha med hästarna till sommarstugan på Öland.
Den ridturen tog 10 dagar, vi fuskade med skjuts från Gamleby till Oskarshamn, vi var lite trötta då ;)
Sen tog vi färjan över till Byxelkrok/Öland.
Vi hade bestämt att hyra ut hästarna timvis för att tjäna ihop till skjutsen hem till Gävle efter sommaren.
Det var så jag träffade min vän Maja, som jag umgås med fortfarande.
Den sommaren är nog den lyckligaste från barn/ungdommen,
jag var 15 år, sista sommarlovet, vi hade hästarna och vi började kolla in killar.
 
Vi badade med hästarna i havet, vi hade full race i skogen, vi red i grimmorna, vi låg i hagen på nätterna och vi busade på i största allmänhet,
Maja och jag brukar diskutera hur galna vi var, för att inte tala om våra föräldrar....
 
En hingst som första häst till en 14-åring?
En hingst som inte var mer inriden än att han accepterade någon på ryggen?
En 14-åring som gått ett år på ridskola några år tidigare?
En 14-åring vars föräldrar inte hade någon som helst hästvana?
 
Inte undra på att jag är lite galen, jag har nog ärvt det :)
Men vi fick ha hästarna i trädgården på dagarna och dom kom när vi fikade och kollade in om det fanns något gott på bordet :)
Mor som aldrig fick ha djur som barn skämde bort dom så dom visste precis vem dom skulle gå till...
 
Jag kan göra detta hur långt som helst, men ska inte trötta ut er ;)
Jag ska iallafall göra klart för er att innan vi kom iväg på vår långa ridtur, hade vi lärt Hasse att vara ridhäst och följdaktligen var det inte någon fara att hyra ut honom timvis,
om det var någon som var osäker gick Maja så gärna och ledde runt dom.
Hon gorde vad som helst för att få vara med oss (hästarna) hela tiden...haha
 
Hittdade en bild min bror har scannat,
syns väl vilken som är Hasse?
Man förstår ju att dom var snälla som höll sej innaför det där "staketet" Haha
detta var i trädgården och det fanns ordentlig inhägnad runtom. 
 
 
Min syster rider inte och har nog inte gjort det sen Novarro såldes nåt år senare,
jag frågade för nå´t år sen om hon inte var lite ridsugen iala fall, men nej det var hon inte.
 
 
Nu till något helt annat....
Vad ska jag göra med katterna?
Den gamla Otiz drygt 7 år, han ger sej inte, han är så elak mot Norriz,
jag tänkte det skulle ge sej, men nu har det ju gått 1 1/2 år.
Jag trodde dom kunde hålla sej ifrån varandra, men nu har Norriz kommit in med blodiga ben och tassar :,(
Han är rädd och vågar knappt gå från oss inne ens en gång.
När jag ropar på honom inne springer han och gömmer sej för att slippa gå ut.
Nu har jag inte släppt ut honom på natten för jag vet ju inte vad som händer ute.
Janne gillar inte att katterna är inne på nätterna, och han gillar inte Otiz heller.
Norriz är en riktig gosegris och jag tycker så synd om honom,
Otiz är oxå en gosekisse, men bara med mej...han vill inte gå till nå´n annan, ja kanske Maria då...
kan det vara svartsjuka?
Vad ska jag göra? Tips?
 
 
Dags för en stund på örat, måste sova mej frisk till kvällen ;)
 
Marianne
 
 
 
 
 
 
 
 

Tro vad ni vill

Kategori: Från förr

Just nu känner jag mej lite sorgsen, jag har letat efter ett par gamla inlägg och då var det oundvikligt att hamna mitt i Brigades skada med veterinärbesök och allt. Visserligen fanns det många ljusglimtar men ändå :(
Att det ska göra så ont fortfarande efter 1 1/2 år.
Nej, nu var det ju inte det jag skulle skriva om.
 
Jag har fått två frågor i kommentarer som jag tänkte svara på här då jag inte hittade de inlägg jag letade efter.
Det blir väldans långa kommentarer hos dom annars ;)
 
Den ena frågan kom från Cicci som för övrigt glömde skriva ut sitt namn så den står som anonym,
Vad som hände den där vinterdagen?
 
Brigade hade en period där han mådde lite bättre och han skulle få trava en kort sträcka,
Det var en så härlig vinterdag, kallt, runt 10 minus och mycket snö.
Idiotiskt nog så föreslog jag trav på en sträcka vi brukar ha galopprace...
JAAAAAA.....tyckte Magnus och Brigade.....båda två gav allt och drog i väg i full galopp...
Brigade var inte svår att hålla normalt, men då när han inte fått tävla med Magnus på ca ett år, då var han helt galet stark.
Han bockade, sparkade och busade i sin lycka, vi visste ju alla fyra att det var aja baja att busa så vi stoppade leken,
Magnus stannade och Brigade svängde in tvärt framför honom och avslutade med ett ordentligt bocksprång.
Till saken hör att jag nyss opererat ena foten och fick inte stödja på framdelen så egentligen skulle jag ju inte alls suttit upp i sadeln.
Eftersom han busat en stund och jag inte kunde trampa ner satt jag redan ganska löst
och det där sista buset var doppen....kullerbytta över halsen och sen landade jag på huvudet,
jag hörde hur det knakade i nacken och nästa sekund låg jag där med en stor mjuk varm mule över ansiktet, och Leo som trodde vi skulle leka.
En skogsväg och mycket snö gjorde det ganska bökigt för räddningspersonalen och därför blev jag liggande nästan två timmar.
Två kalla timmar med många tankar......jag visste inte om jag någonsin skulle kunna stå på benen igen.
 
Sen dess utmanar jag inte ödet i onödan och sen dess får ni gärna kalla mej feg eller vad ni vill,
jag tar inga risker.
 
Den andra frågan kom från Nina, den handlar om mitt seende,
sen tonåren har jag vetat att jag har en gåva, inte för jag såg nåt påtgligt då,
men jag kunde förutsäga vissa saker och ibland visste jag mer än andra om vad som hände fast jag inte var närvarande.
Inget konstigt alls tyckte jag, mor var ju likadan och berättade om en del av sina upplevelser.
När jag förstod att jag såg de dödas andar (jag kallar det så här och nu) var precis efter min mors bortgång 97,
det var hon som kom, och hon har kommit många gånger sen dess, speciellt när jag haft det jobbigt.
Sen jag flyttade hit från Sthlm 05 har mitt sinne utvecklats...kanske för det är tyst och lugnt här,
jag har kommit till ro och kan slappna av på ett annat sätt.
När jag "ser"är det inte som att se en levande människa, det är mer som en känsla,
jag får en känsla av en människa och oftast kan jag säga hur den ser ut med kläder och en massa detaljer,
vem vederbörande är har jag svårt med vissa gånger, men genom att fråga runt kan det lösa sej.
Två gånger har jag sett som om det var en riktig människa, men båda gångerna visste jag att det var andar.
Den första var i sommarhuset på Öland, det ska jag berätta om, den andra gången vaknade jag av att det stod en man vid fotändan och siktade på mej med en pistol. Den mannen kändes inte ond så jag bad honom bara lämna mej ifred och sen har jag inte sett honom mer.
Hur vet jag att jag inte drömmer?
Jag var på Öland för några år sen, stugan är över hundra år och mor köpte den i början på - 40 talet.
Detta hände första natten under den lilla semestern, min bror och hans sambo sov i husvagn på tomten och jag sov inne.
Jag vaknade av att någon stod i sovrumsdörren och tittade på mej,
jag frågade vad han gjorde där och fick till svar att han undrade vem jag var....
jag sa att jag skulle vara där ett par dagar och att jag ville sova ifred, att han gärna fick vara kvar men hålla sej borta från sovrummet. Sen somnade jag om.
På morgonen berättade jag för min bror (15 år äldre än jag) om mannen, hur han sett ut och vad han "sagt",min bror sa direkt vem det var,
en jag aldrig hade hört talats om, den mor köpt stugan av.
Sen pratade vi förstås en hel del om detta, min bror har aldrig sett eller trott innan denna gången,
han frågade att par av mina infödda barndomsvänner om det möjligen kunde finnas något fotografi på den mannen....
nästa natt vaknade jag av att mannen stod i dörren igen i sällskap av en kvinna, jag sa igen att han inte fick komma till sovrummet, kvinnan svarade att dom inte skulle störa mej mer, men hon ville se vem jag var som sett dom.
Den veckan jag var kvar i stugan kom det fler och fler andar, ganska trevligt egentligen,
dom berättade att dom alltid var där och att dom såg efter stugan åt oss :)
Det kan jag lätt tro på, under alla år har det aldrig någonsin varit inbrott där, trots att den ligger ostört och varit tom största delen av året.
 
När kompisarna kom och med ett hånleende la fram fotot på 18 personer,
då pekade jag ut honom direkt och leendena försvann.
Då började till och med min älskade kloka storebror tro....han sa - jag tror egentligen inte, men jag måste tro på att du ser det du säger!
 
Jag ska dra en till upplevelse, bara för att....
När Maria och jag var på Backa loge i våras sov vi över i vandrarhemmet där.
Precis när vi skulle somna dök tanten upp....hon undrade vad vi gjorde i hennes rum, jag sa att vi bara skulle sova över natten och att vi skulle försvinna nästa morgon.
Hon satte sej i fåtöljen och sen somnade jag.
På morgonen frågade jag ägaren om han visste att det fanns andar där, men det visste han inte,
jag beskrev tanten och han sa direkt vem det var. Han visade en skylt med lite historia och där var hon.
Han berättade oxå att vi sovit i det gamla skafferiet :))
 
 
Det finns många som anser att jag är knäpp i skallen pga detta, men det bryr jag mej inte om....jag vet vad jag ser och upplever.
Jag har ofta besök från andra sidan och jag känner mej trygg med det, jag kan berätta en hel del andra upplevelser, men jag berättade om två favoriter :)
det blev tillräckligt långt ändå :))
Ja ja...det är svårt att kort av när man har så mycket att berätta hahaha
 
 
Hästen då?
Red en runda tillsammans med Bernt och Msgnus igår i regnet,
Ava hade mycket energi, hon är väl forfarnade adrenalinfylld sen helgen :))
 
ha en bra dag,
Marianne
 
 
 
 
 

Att säja adjö, varning för känsligt inlägg!

Kategori: Från förr

Läste nyss ett inlägg hos BBQ ridtavare som handlade om att avliva och byta ut djur.
Jag har inga åsikter om hur var och en tänker eller gör, men mina tankar gick tillbaka till mitt beslut.
När/om ni läser....
DET ÄR MINA TANKAR OCH ÅSIKTER!!!
 
Som de flesta av er vet har jag sorg efter min älskade Brigade.
Brigade som jag fick av en idiot som inte förstod honom,
Brigade som kom att vara min tröst i en svår tid,
Brigade som jag älskade över allt annat.
Brigade som fick allt medan jag själv åt gröt.
Vi stod varandra nära och de flesta sa att vi verkligen var "ett"
vi kunde läsa varandras tankar.
Det finns många historier att berätta om de tio år vi fick men jag ska berätta det allra sista.
Han hade sin skada, en skada på djupa böjsenan höger fram, dessutom hade en utläkt spatt som tagit fart igen.
Under drygt ett års tid åkte vi med jämna mellanrum till kliniken 13 mil bort.
På kliniken fick han behandlingar mot båda sakerna och däremellan gav jag medicin och skötte alla hemgångsråd till punkt och pricka.
Ibland fick vi ge oss ut på en skrittur och eventuellt lite trav,
ibland såg jag hans döda och deprimerade blick när vi red iväg med kompisarna.
Jag funderade över hur livet skulle vara utan honom och förberedde mej så gott det gick.
Den dagen veterinären sa att det inte skulle läka ihop, kom,
han skulle ha mindre dålioga eller dåliga dagar,
jag skulle kunna skritta ut med honom de dagar som var mindre dåliga men inte mer.
 Jag sa direkt att han skulle få somna in,
att jag ville han skulle få avsluta sitt liv medan han fortfarande hade sin värdighet som ledarhäst i hagen.
Jag visste att jag inte skulle stå ut med att se honom deprimerad och värkande ben.
 
Från den stunden blev Brigade som förbytt, han började buffla på oss där på kliniken,
- nu åker vi hem matte!
Han lekte i hagen som han inte gjort under ett års tid,
jag stod och njöt av att titta på hans busande....kickar, stegringar och galopper runt runt...
och Magnus Palema....han lekte med honom, han som  ALDRIG lekt här hos mej tidigare.
När dagen kom och vi skulle gå till egen hage för att vänta på veterinären,
 gick Brigade med raska steg och sen ställde han sej med huvudet högt och tittade ner mot vägen.
Han som alltid brukat släpa benen efter sej och stannat minst fem gånger på väg till hagen,
han brydde sej inte ens om att de andra inte fick följa med honom ut eller att vi gick till fel hage.
Veterinären förberedde mej på vad som skulle hända, men jag hade varit med en gång tidigare så jag visste.
Men veterinären fick fel....det han sa skulle hända, hände inte.
Han var själv förvånad och sa att han aldrig sett en så klok häst som tagit så stor hänsyn till sin ägare in i det sista.
Normalt tar sprutan direkt och det blir "knall och fall"  hjärtat stannar och djuret dunsar i backen.
Brigade kämpade emot enormt till han hade vikt sina framben fint och sen la han sej ner på ett normalt sätt,
jag la mitt huvud mot hans och kände hans varma mule och andedräkt en sista gång mot min kind.
 
Han tackade mej på alla sätt att jag tog rätt beslut, jag har aldrig ångrat att jag tog det och det var inte för att jag inte hade råd att ha honom kvar eller för att jag ville ha nå´t att rida på, det var helt enkelt för att jag respekterade honom och gav honom allt jag kunde, när jag inte kunde ge honom mer i livet fick jag hjälpa honom att slippa ha ont.
 
 
Jag hade en hund för ett antal år sen,
hon var bara sex år när jag tog bort henne.
Det beslutet var inte så svårt heller,
hon hade ont i benen och klarade inte trapporna,
jag bodde på tredje våningen utan hiss och min rygg tillät inte att jag bar henne.
Att omplacera en sexårig "enmanshund" hade varit grymt.
Hon accepterade knappt någon annan och var jag borta några dagar, tog det veckor innan hon förlät mej.
Jag ansåg att det var bättre och mindre plågsamt för henne somna in än att inrätta sej med främmanade människor i en främmande miljö med nya rutiner och regler.
Jag ser mej själv som oegoistisk när det kommer till djuren,
det är svårt att skiljas från sitt djur, men livet är fullt av avsked och man har sina minnen.
 
Jag klandrar ingen hur dom gör med detta svåra,
och jag poängterar igen att detta är
MIN åsikt....så snälla hoppa inte på mej.
 
Ha en bra dag,
Marianne
 
 
 

Lite bakgrund

Kategori: Från förr

Med tanke på att jag fått nya läsare och min första blogg är försvunnen, så tänkte jag  lite kort (försöka) berätta om hur det kom sej att jag blev hästtjej på nytt i vuxen ålder. 
 
Som tonåring hade jag en foderhäst, en nordsvensk hingst, jag kommer berätta om den tiden i ett annat inlägg längre fram i höst/vinter.
Som vuxen red jag väldigt sporadiskt när tillfälle gavs, jag letade aldrig aktivt efter tillfällena.
När jag träffade E pratade han om hästen, Q, han delade med en kompis, det ena gav det andra.
Vi åkte till Oliwer på irland och red, till det ställe dom köpt Q och sen köpte han Brigade därifrån, osedd ?!
Han hade hört beridarna pratat om honom och att det var en så´n kanonhäst.
 
När jag först träffade Brigade på Irland, sträckte han sej efter mej, nafsade med sin mjuka mule i min tröja och det var ömsesidig kärlek från första ögonblicket
 
Brigade var inte vad E tänkt sej, han var väldigt osäker och otrygg,
han "stängde" av för både skänkel, spö och sporrar och "frös fast" emellanåt,
inte blev det bättre av att E piskade honom för att få fram honom. 
Efter nå´t år lät han mej ta hand om B och köpte en ny häst till sej själv.
Han styrde allt,och berättade ständigt att jag inte kunde rida, ja ett jag egentligen inte kunde något alls om hästar.
Han tyckte nämligen att han kunde mest för han ägde två stycken.
Att jag hade flera hundra sadeltimmar fler än han och att jag haft en hingst när jag var tonåring räknades inte
 
När jag tog mej ur relationen fick jag naturligtvis inte fortsätta träffa B,
men ett halvår senare blev jag erbjuden att ta honom som min,
jag krävde en skriftlig överlåtelse och sen dess var B min, bara min och ingen kunde bestämma hur vi skulle träna.
Där började mitt jobb med att få Brigade till den underbara kloka häst han blev, vi fick 7 "egna" år.
 
Den häst E köpt efter B, red han sönder så sen var han på jakt efter en ny,
därför hade han varit hos Oliwer precis innan Maria och jag kom för att prova bl.a Ava.
När vi kom dit berättade Oliwer att E provat Ava och köpt henne, allt var klart för transport till Sverige.
Men så efter en ridtur kom en ilsken E tillbaka och ville häva köpet.
Jag tror han spöat Ava och hon rest sej och slängt av honom....det är liksom hans stil...
Ava ville inte gå och han drog till med spö och hon svarade med det hon kan...
upp och studsa på bakbenen till ryttaren fått nog.
Min egen teori alltså.....och Oliwer antydde nå´t likande.
Vissa hästar måste behandlas med silkesvantar och det gällde B likväl som A,
 
Tja, det var väl det stora hela om den där saken.
 
Jag kan inte minnas de där åren med vare sej stolthet eller glädje, det enda jag verkligen inte ångrar är att jag tackade ja och tog emot B trots att jag knappt hade pengar till min egen mat,
och att jag klarade stå emot E´s försök att komma in i mitt liv igen.
Så inget ont som inte har nå´t gott med sej.....
 
 
En annan sak jag vill kommentera från föregående inlägg är min glädje över Avas framsteg,
Vissa tycker nog att jag överdriver, så fantastisk är hon väl inte?
Jo, faktiskt....jag har slutat snegla på andra och deras framgång, nu tänker jag bara på våra framsteg och
för varje liten mm framåt gläder jag mej så jag bubblar över,
Jag tänker på hur nära det var att jag gav upp, ärligt talat trodde jag aldrig vi skulle få nå´n ordning på henne.
 
Jag kan så här i efterhand förstå att Ava haft ett tufft jobb att "ta plats" i  mitt hjärta och det kanske inte var riktigt rättvist mot henne att ta hit henne medan jag fortfararande grät över Brigade,
men gjort är gjort och nu kan det bara gå åt ett håll......rätt håll :) 
 
Jag är väldigt stolt att ha henne hos mej och jag blir jätteglad över era kommentarer som visar att ni gläds med mej.
 
 
Ha en bra dag,
Marianne
 
 
 
 

En rolig dag som fick jag betala för

Kategori: Från förr

I går blev det en lång dag, jag åkte hemifrån 07.05 och kom hem 20.50 ca.
 
För ovanlighetens skull jobbade jag förmiddag, det är lite olika än att jobba eftermiddag och kväll.
Det är lite mer högljutt och med det blir det mer tröttande för mej, trots att det är lite mindre köer.
 
Maria tog ut Leo tillsammans med Magnus, sen hämtade hon mej på jobbet. Lollos pappa hade fått ta min bil.
Vi styrde mot Jönköping och IKEA
Efter mycket springande mellan avdelningarna och  skratt, var vi klara för hemfärd.
 
En rolig dag som gav mej en sömnlös natt, kroppen har protestrat men det är det värt.
Det är bara lite olyckligt att jag inte kan lata mej i dag, vi ska förstås rida och sen är det jobbdags,
invetering i kväll oxå så det gäller att hålla sej vaken ;)
 
Jag fick frågan från Nina, om hur det gick till när jag valde Ava och tänkte berätta lite om det.
 
När det gick upp för mej att Brigade aldrig skulle läka ihop ordentligt tog jag beslutet direkt att han skulle få somna in, hade jag varit egoistisk skulle jag naturligtvis haft honom kvar i hagen, han var verkligen mitt allt och jag skulle aldrig klara av att se honom ha ont och bli mer och mer deprimerad av att inte få följa med mej ut.
 
Jag tog kontakt med Oliwer på Irland, där Brigade var köpt.
Jag tittade ut några av hans hästar som jag kunde tänka mej, men han envisades med att jag skulle titta på Ava.
Maria och jag åkte dit för att provrida, och jag var fast besluten att INTE köpa Ava, det var ju ett sto :-p
När vi kom till anläggningen i taxin såg jag en ensam häst i en hage och kände att det var min häst.
Vi följde med ut på ett par turer på den fantastiska anläggningen,
jag har varit där förr och jag älskar att rida där och hoppa alla (kankse inte riktigt alla) härliga terränghinder.
Den intensiva ridningen tar på kroppen och självklart pajade ryggen, men det hade jag räknat med så jag hade massa värktabletter med.
När det var dags att provrida och jag frågade efter den vallack jag var mest intresserad av fick jag inte se honom,
Oliwer sa att jag måste provrida Ava först, han hade bestämt att det var en häst för mej ;)
Sagt och gjort, Kim, Oliwers fru, visade upp Ava och jag såg vilket underbart steg hon hade,
jag såg oxå i ögonvrån att hagen med "min" häst var tom,
jag frågade om hon stått där och
-JA!
så var det.
När jag såg Kim rida blev jag lite mer intresserad, när jag satt upp och kände lite på henne blev jag nöjd,
men så började Ava trotsa, och eftersom ajg var helvinvalid var det inte läge att bråka, så red Maria lite.
Jag ville fortfarande titta på vallacken, men det fick jag inte,
Däremot åkte vi till ett annat ställe och tittade på lite olika hästar,
det fanns ett par jag lätt skulle kunnat tänka mej, men priset var inte direkt vad min plånbok tillät.
Så bestämdes att Ava skulle flytta till Osdal, då kom Oliwer och visade vallacken :)
Jag trodde väl aldrig att Ava skulle vara så himla stökig,
jag tänkte att bara vi kommer hem och jag är "hel" och i balans så kommer det gå finfint.
Där bedrog jag mej, det har då inte alls varit lätt....
det är mer än en gång jag varit på väg att skicka tillbaka henne,
men innerst inne har jag vetat att det skulle varit en stor förlust, hon är en riktig kanonhäst.
Första gångerna jag satt upp och hon bara dansade på bakbenen, blev jag lite rädd,
men efter vi var på NH lektionen fick jag en större säkerhet i hanteringen.
Från den dagen har hon total tillit till mej på marken, hon känner sej trygg nu när jag gör det.
Det känns lite som att vi behövde det där kriget i måndags,
då var jag så arg så jag glömde hur ont det gör att åka av, jag tänkte att "ramlar jag av så gör jag", tog tag i manen och använde spöt ordentligt,
självklart är det så att när jag slutade fundera över att jag inte ville åka av så blev hon trygg med mej.....jag visade ju att jag var trygg med henne, att jag helt plötsligt var bekväm i sadeln oavsett vad som hände.....
Jag är övertygad om att vi snart blir ett team i ridningen,
 vi kommer säkert att ha olika viljor och hon kommer att trotsa mej i bland,
men jag är oxå relativt säker på att det kommer vara på ett annt sätt, inte lika intensivt.
  Mer som en "vanlig" häst, en tillsägelse och sen är det ok.
 
Jag har alltid varit den som hoppat upp på vilken häst som helst,
inte varit rädd utan tuff och självsäker, suttit kvar* oavsett hur stora bocksprång, stegringar eller annat bus,
men Ava fick mej att tänka efter lite mer.
Det är en av hennes uppgifter här hos mej, att lära mej att jag ska vara rädd om mej, och jag vet att hon oxå kommer vara rädd om mej nu.
Alla sa att Brigade var så himla klok, men Ava är om möjligt, ännu mer klok.....och känslig.
 
Jag är så glad att jag stod ut och inte skickade tillbaka henne,
och jag är innerligt tacksam för allt stöd och all hjälp jag hittills fått.
 
 
*ett vanligt bus har inte avskräckt mej, men Brigades tvärvändningar på en femöring, och full galopp ca 10 meter innan han stannat, har jag inte klarat.
Med en trasig balansnerv är det svårt med plötsliga vändningar*
 
Det var så det kom sej att Ava kom hit och vårat första år blev.
 
Ha en bra dag,
Marianne