marresmams

Frustrerad

Kategori: Lektion

När folk inte svarar...varken på mess eller samtal,
det är så frustrerande när det är frågor man behöver svar på.
Det hjälper väl knappast att träffa och ruska om personen i fråga...
hur arg eller förorättad man än känner sej så kan man väl kliva ur sandlådan och uppföra sej som folk?  
När det gäller viktiga saker? 
Suck!
 
Då fick jag gnälla lite igen...nu till gårdagen.
 
 
Hovis på morgonen,
det är alltid lika skönt när pållarna är nyskodda.
 
Maria skulle ut på galej och därmed missa ridskolan på kvällen,
alltså behövde Magnus få sin motion på annat sätt,
jag och Leo gick på promenaden så vi fick sällskap.
 
 
Jag stannade kvar ute och pysslade,
ni vet smågrejer som tar tid men inte märks, men känns skönt att få undan? ! 
 
 
 
Ava och jag gick ensamma till ridskolan,
det var tre ponnyer, en nordis och långbenta Ava på lektionen,
det finns för- och nack-delar med det,
vi får göra en massa volter samt försöka anpassa tempot till de andra,
för hur vi än placerar oss från början hamnar vi alltid i baken på en ponny...haha
det är ju bra uppvärmning och Ava får uppgifter hela tiden
samtidigt som hon ibland ledsnar på att bli "störd" i sin framfart och tappar intresset.
Lektionen var rolig och gick jättebra,
Ava var så himla härlig att rida,
hon visste precis vad som förväntades av henne och överraskade mej ordentligt.
 
Vi tränade dressyrprogram,
det gjorde Ava och jag ofta ensamma innan alla tråkigheter,
och igår var det som om det inte alls gått nästan ett år sen sist,
hon fattade direkt och jag vet inte om det var jag som red eller om hon var självgående.
Bästa, finaste hästskrälle....
sen hade hon bråttom hem till kompisarna...
hon tog riktiga sjumilasteg.
 
 
Jag hann precis duscha och göra min favoritjuice innan mästerkocken,
jag hade ju velat att Charlotta skulle få vara kvar,
inte bara för att hon är från Borås.
Nu är det spännade vem som vinner,
vem håller ni på? 
 
 
I dag är det torsdag,
Ava och Leo ska få sitt, sen är det jobb några timmar i eftermiddag.
 
Ha det bäst,
Marianne 
 
 
 
 
 
 
 

Kan inte bara livet flyta på?

Kategori: Gnällinlägg

Nu kan jag slappna av med detta om magen och tarmcancer...
och släppa dödsångesten.
 
Men varför skulle allt bara vara frid och fröjd?
Nä...inte i mitt liv...det ena avlöser det andra,
ska det vara så? Är det så för oss alla?
Det måste det väl vara, för inte sjutton kan det väl bara för mej som livet lägger krokben stup i ett?
Säg att det är så för oss alla......snälla
Inte för att jag önskar er andra en massa bekymmer förstås, men ändå,
visst är det lika för alla?
 
 
Om jag tänker tillbaka på de senaste åren....
(och de är inte särskilt olika de övriga)
jag fick fibromyalgidiagnosen, och utmattningsdiagnosen,
min svägerska blev sjuk, min syster blev sjuk,
min bror började dricka igen efter nästan 10 nyktra år.
Min syster dog, min svägerska dog 6 veckor senare,
min bror gick ännu längre in i spritens dimmor och dog slutligen 1 1/2 år efter sin fru,
Ava blev sjuk, jag ramlade
sonen fick bekymmer, jag fick problem med magen,
äldsta sonen fick bekymmer.
 
Inte konstigt att man är trött....och har denna förbannade värk som jag mest av allt vill nonchalera.
 
Nu har jag hjälpt barnen så gott jag kan,
 då är det dags för ännu ett problem att oroa mej över...
Kan inte livet bara flyta på som omväxling?
ibland brukar jag fundera över vad det är man prövas inför?
Vad ska komma sen?
 
 
 
Jag har ju så mycket att glädja mej åt, men det tunga blir för tungt ibland,
jag försöker verkligen hålla det på avstånd och inte gnälla,
men jag tror jag misslyckas för det mesta.
 
Ja, detta blev ett riktigt "det-är-synd-om-mej-inlägg"
som visar mitt mående för dagen.
Förlåt!
 
Det är grått och regn i luften idag men jag tänker vara ute mycket ändå.....
 det är den bästa medicinen en sån här dag...bättre än alla piller i världen.
 
Ha det bäst,
Marianne
 

Den där berömda stenen....

Kategori: Hästarna

föll nyss från mina axlar,
törs man tro att allt vänder för mej nu?
 
Jag har hållit inne med detta men nu känner jag mej redo att berätta,
jag har haft mycket problem med mitt mående sen nyår ungefär, magen har krånglat och jag har mått fruktanasvärt illa, haft hjärtklappning och kallsvettats, känt mej febrig och yr,
sura uppstötningar och kräkts och en del andra besvär.
 
Med tanke på att min syster gick bort med tarmcancer som spridit sej, och min bror är operad för detsamma,
så har jag nu genomgått en ordentlig utredning, det finns ju en viss ärftlighet.
Inget visar på cancer eller för den delen inget annat heller....allt ser så fint och friskt ut.
Det känns som om jag blev av med ett ton från mina axlar.
Hur säger man till sina barn att man har en sjukdom som ofta leder till döden?
Först ville jag inte säga något, men insåg att det skulle vara orättvist och själviskt av mej att inte berätta om utredningen, 
Om det skulle visa sej vara det värsta och tiden skulle bli för knapp...då skulle de bli fruktansvärt ledsna om jag undanhållit det.
 
Jaja...nu är det  inget att oroa sej över längre :)
 
 
I går var det så underbart väder, vi red ut och runt sjön,
pållarna fick plaska och dricka på det vanliga "raststället"
 
 
Det gick inte så där jättebra att träna på vägen då jag spände mej mot det onda,
men i slutändan tyckte jag nog att jag fick till det iallafall.....
och jag kunde inte motstå vår lilla hinderstig vid sjön.
Vet att det inte var så smart, men det GICK bara inte att rida förbi de små stockarna.
 
 
Vi mockade hage tillsammans och sen var det vila för resten av dagen.
 
 
I morse när jag gick ut gnistrade gräset av frosten i solen,
en trana stod i hagen och morgnade sej,
Det tillsammans med beskedet på sjukhuset.....
kan en dag starta bättre?
 
Ha det bäst,
Marianne
 
 
 

Varför blir det så?

Kategori: Allmänt

Gårdagen började toppen....
 
Leo ville inte gå på promenad när jag tyckte det passade bäst i förhållande till mina andra planer.
Jag hämtade Misan, grannens katt och lämnade henne hos veterinären.
När jag kom hem tyckte Leo det var dags.....suck 
Den korta promenaden i skogen bakom huset,
stigen som har ett namn
 
 
Det verkar som älgflugorna har flyttat,
jag såg bara en enda och den landade på tröjan och gick en säker död tillmötes.
 
 
Bytte hage till hästarna,
 
 
 mockade några kärror med bästa sällskapet,
bytte vatten till ankorna
 
 
Sen var det dags att hämta Misan,
hon ska bo här några dagar nu så hon har sällskap och är under uppsikt så såret läker som det ska,
hon ska dessutom ha metacam fyra dagar och husse är ju borta långa dagar.
 
 
Maria och jag hämtade hö,
nu går det inte att låtsas längre...hösten med allt vad det innebär är här.
Hästarna föredrog betet I nya hagen,  men i höstrusket som var i natt tuggade de i sej det vi lagt ut.
 
När vi lastade in och upp höt tog jag totalt slut, hur kan det bli så? 
Jag var ju full av energi under dagen och tyckte inte att jag stressade med något
och ändå kändes det som om någon klubbat mej.....
från ena minuten till andra....hur kan det bli så?
 Jag är så j-a trött på detta nu..  (ni är väl också trötta på mitt tjat)
Varför kan inte allt bli som förr?
Dålig sömn under natten och djup på morgonen.. 
   Med andra ord en rejäl sovmorgon, haha.
dessa dagar är man ju glad att ingen klocka väcker en :)
 
 
Vädret idag lockar inte till uteaktiviteter,
sol och regn omvartannat 
men en promenad blir det iallafall.
 
Ha det bäst,
Marianne